Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, hur hände det dig? afbröt Buss.
— Jo, så här hände det mig. Jag kom fram till
prästgården. Hur väl kände jag icke igen alltsamman.
Det hvita huset, trädgården, fliken af Vättern, som
skymtade bortom hagen, och Ombergs mörka höjd längre bort.
Jag gick fram till huset och tittade in genom rutan. Jag
ville först se om allt var sig likt där inne, förrän jag steg
på och gaf mig tillkänna. Förgäfves letade jag efter den
gamle prästens hvithåriga hufvud. Ingenstädes kunde jag
upptäcka det. I stället såg jag en groft byggd kvinna och
en stackars krympling till man. Ett litet barn låg på
golfvet i närheten och grät. Kvinnan trätte på mannen. Denne
sökte matt försvara sig, men endast med den påföljd, att
den robusta kvinnan blef allt häftigare och häftigare. De
mest plumpa ord använde hon. De trillade ur hennes mun
som ärter ur en säck. Mannen stod endast tyst, modstulen,
och hörde på. Detta retade kvinnan ännu mera. Till slut
kunde hon icke längre behärska sig, utan grep ett vedträd
och slungade efter mannen. Denne sprang förfärad ut. I
detsamma vände sig kvinnan om, så att jag fick se hennes
ansikte. Och kan du gissa, hvem denna grofväxta, ilskna,
trätgiriga kvinna var?
— Nej.
— Min ungdoms älskade, Ingrid Eriksdotter.
— Hvad säger du? Är det möjligt?
— Jo, jo. Det var verkligen hon, Ingrid, som jag
hållit så kär, med hvilken jag svärmat i min ungdom, om
hvilken jag drömt så vackert under fälttåget och i Sibirien,
och som, eller rättare sagdt, tanken på och längtan efter,
kan jag säga uppehöll mitt mod där borta och gjorde, att
jag, trots allt, trots mina stympade fotter och ovissheten
att blifva fri, likväl aldrig förtviflade. Så du finner, att hon
ändock varit mig till stor nytta. Och så är det nog
merendels med kvinnorna. Det är icke genom deras umgänge
och gunst, som männen möjligen kunna blifva bättre. Tvärt
om höja dessa senare dem till sig. Men det är genom våra
dåraktiga drömmar, genom våra fantastiska illusioner om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
