Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han ångrade sig genast. Hur kunde han säga sådana
ord åt Lisa, som dock alltid visat sig vara en både snäll
och fin flicka? Hvad hade han för rättighet därtill?
Bestämde hon icke öfver sig själf? Fick hon icke låta sig
smekas af hvem hon behagade? Kanske tyckte hon om de
där två dumma adelssnobbarne och i så fall... hvad ville
han då där och göra? Tänkte han trolofva sig med flickan?
Tänkte han gifta sig med henne? Visst icke. Nå, då sa
Det ämnade icke heller de två andra; och därmed var spelet
jämnt. Hvarför då bråka och domdera, svära och skrika,
skrämma flicktösen och göra sig löjlig? En åsna, ett
dumhufvud, en idiot, var han. De två feghjärtade, tanketomma
adelssnobbarne hade rätt: Han var en galning, en komplett
galning.
Buss bet i hop läpparne och satte klackarne hårdt i
golfvet. Han skulle velat skrika, svära, slåss, allra helst
slåss, se rödt^blod, hvilkens gjorde detsamma, bara han fick
slåss, uttömma sin vrede på någon och få lugn. Ty det var
detta han saknade och kände på sig, att han icke så lätt
skulle återfå. Samvetskvalen började stinga honom. Det
var ett för styggt ord, han i första häftigheten slungat mot
Lisa. Väl att han icke sagt någonting ännu värre,
någonting oförlåtligt, ett fult ord, som man endast använder mot
dessa samhällets olyckliga, som sälja sin gunst för pengar,
utan ett spår af sympati, utan en gnista af kärlek, vore den
blott ögonblickets åtrå, endast för pengar, åt den
mestbjudande. Ordet hade bränt honom på tungan. Hade flickan
varit trotsig, hade han sagt det. Väl var, att det aldrig
kommit fram. Hon skulle aldrig förlåtit honom.
Men hvad hade han för rättighet att bråka. Ingen?
Jo, den, att han tyckte om henne. Därför att han
ansåg henne för god att kasta bort sig. Och i synnerhet
till så eländiga pultroner som dessa adelssnobbar. Men detta
skulle han sagt henne, i stället för att okväda och skrämma
henne. Han hade varit orättvis och hård, och han kände
på sig, att han icke fick något lugn i sin själ, förrän han
bedt flickan om förlåtelse. Kanske var det fegt af honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
