Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det är väl för att han tycker om mig... han tycker
om mig mer än jag trodde. Jag är säker därpå, tänkte Lisa.
Och småsjungande, lycklig vid tanken på att det var
någon, som verkligen fäst sig vid henne, den fattiga
källarflickan, och fäst sig så mycket, att han för hennes skull
kunde döda andra eller riskera att själf blifva dödad, gick
skön Lisa till sitt arbete.
Men i en dublett vid Vesterlånggatan sutto sex stycken
unga adelsmän och lade råd. Ursinniga utrop hördes:
— Satans fräck karl!
— En sån ohyfsad drummel!
— Säga sådana saker till den, som tillhör en af
landets förnämsta ätter.
— Men han ska få! Näpsas skall han, den råe,
öfvermodige junkern. Att tänka sig: han kommer och lägger sig
i att vi kurtisera en liten flinkslinka, och befaller oss gå!
Hvad tusan har han med den saken att göra?
— Ingenting. Smörj skall han ha, den tölpige
löjtuantsdrängen. Han tycker förstås att han är någonting, därför
att han varit med kungen i Ryssland och Turkiet. Det ha
väl andra också, utan att de därför förhäfva sig. Förresten.
Det var väl icke så stor konst att vara med kungen. Smörj
fingo de i Ryssland, och i Turkiet lågo de fem år på
latbänken och gjorde intet. Som om det skulle vara
någonting att yfvas öfver. Nej, jag skall lära honom mores och
att veta hut, då han talar till en af Sveriges främste
adelsmän. Dö skall han. Ta mig fan, skall han icke det!
— För din hand?
Den som afbröt var en ung man af icke fullt samma
typ som de andra. Man kunde visserligen se att han var
en adelsman, men han var icke så sirligt klädd som
sällskapet, hans gester voro icke så själfbelåtet tillgjorda, hans
tal icke så skrytsamt pladdrande. Under hans höga panna
lyste ett par kloka, stålgrå ögon, som tycktes kunna läsa de
andras tankar innan dessa blifvit uttalade; det lockiga håret,
som han bar kort, utan peruk gaf honom ett visst artistiskt
utseende. Öfver hela hans något grofskurna ansikte låg ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
