Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albert gjorde en elegant afskedsgest med handen, ryckte
litet på axlarne och försvann.
— Obehaglig karl, den där. Alltid så viktig. Tror sig
begripa allt. Men har likväl icke en aning om livad den
sanna adelsmannaäran fordrar, yttrade Adolph.
De andra instämde genom att tigande nicka bifall.
Röken bolmade ur piporna. Det blef tyst en stund. Hvar
och en tycktes sitta djupt begrundande den siste ärade
talarens ord om hvad den sanna, den äkta, den medfödda adels-
mannaäran kräfde.
Adolph afbröt tystnaden:
— Det är klart, att ingen af oss bör inlåta sig i
tvekamp med den tölpige löjtnanten. Det skulle allt för
mycket strida mot vår värdighet som adelsmän.
— Mycket riktigt. Det skulle strida mot vår värdighet,
svarade de andra högtidligt.
— Men likväl måste mannen dö. Han har allför djupt
förolämpat två af oss. (Och därtill är flickan satan så söt.
Vore synd om han toge ungen från oss, tänkte Adolph tyst).
Men högt fortsatte han:
— Föreslå något sätt att, utan att kränka vår
värdighet som adelsmän, kunna oskadliggöra den drängen!
Tystnad och allvarligt begrundande. Problemet var
inveckladt. Slåss med honom kunde man ej. Det tillät ej
den sanna adelsmannaäran. Men dö måste han. Det
fordrade den sanna adelsmannaäran. Huru reda sig ur den
kvistiga gåtan?
Till slut upphof den yngste snobben sin röst, talade
och sade:
— Man kunde ju lega någon att sticka ned honom. Då
blefve förolämpningen hämnad, utan att vår
adelsmannaära kränktes.
De ötriga af sällskapet betraktade förstulet hvarandra.
Det var som om ynglingen uttalat allas hemliga tanke,
fastän de skämts för att komma fram med den.
— Ja, baron Fårhufvud sade verkligen någonting, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
