Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stortorget, Tyska kyrkogården, nedför Prästgatan mot
Österlånggatan. Men ingenstädes såg han till den unge fiskaren.
— Han är väl vid hamnen. Han trifs väl bäst bland
båtar och vatten, tänkte han, och gick genom en smal gränd
ned mot stranden.
Han hade icke gått många steg, förrän han upptäckte
en folksamling och midt i denna den unge fiskaren, som
fortfarande höll sitt föredrag för en intresserad grupp
åhörare. Åke var tydligen stolt öfver det uppseende, han
väckte i staden, och den spända uppmärksamhet, hvarmed
människorna lyssnade till hans ord. Han kände sig som
en riktigt betydande man, någonting i samma stil som den
snåle och rike skeppar Flundra, fast till dennes ord
lyssnade man endast vördnadsfullt hemma på Norröra, då
däremot han uppträdde i den stora hufvudstaden. Det var
något till skillnad.
— Kanske jag kan göra min lycka här, förtjäna pengar
och köpa mig en båt och en stuga. Och då, skön Malin....
Kanske jag förlåter dig och tager dig till mig. Ty trots
allt håller jag ännu af dig, tänkte Åke, medan han gick
från den ena gruppen till den andra och upprepade sin
berättelse om ryssarnes nattliga strandhugg.
Människorna tröttnade icke på att höra honom. Gång
på gång frågade de honom om detaljer. Hur många
ryssarna voro? Hur många skepp de hade? Hur många,
som blefvo dödade? Hur många kvinnor, som gingo
förlorade? Och Åke var så inne i sitt ämne, att han, för hvarje
gång han upprepade historien, ökade på något på ryssarnes
och deras skepps antal.
Och de goda borgarne åhörde honom med undran och
förfäran.
— Rysligt... rysligt! mumlade de och gingo hem för
att sätta sina penningar och värdesaker i säkerhet.
Adolph passade på, då Åke slutat sitt föredrag för en
grupp, och gick fram till honom:
— Hör på, min gode man!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
