Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är alldeles i sin ordning. Det vore för stor
ära för er, om jag korsade min goda klinga med endast en
af ert fega släkte. Jag utmanar er allesammans på en gång,
yttrade Buss hånfullt, då lian såg att de alla drogo sina
värjor, ehuru han endast riktat sina ord till Adolph.
— Det var en ståtlig utmaning. Kan han reda sig
mot alla -fem på en gång, så är det bra, mumlade de andra
gästerna och slöto en ring kring Buss och adelsmännen.
I närheten stod Albert och betraktade sin vän Adolph.
Han såg hur blek han var, hur händerna darrade på honom,
hur skrämdt ögonen blickade.
— Jo, jo, du är så lagom morsk nu. Nu håller du
allt inne med ditt skräfvel om hur fin karl du är och hvad
adelsmannaäran fordrar af sin man. Nu gäller det allvar,
lif eller död. Om några minuter ligger du där med
genomstunget bröst. Och så godt kan det vara. Af sådana som
dig har landet ingen nytta. Sannerligen jag ville vara i
dina kläder, tänkte han med en blick på Buss bistra,
beslutsamma utseende.
Denne hade ställt sig en garde. Adelsmännen gjorde
likaledes och striden begynte.
Trots att han visste sin öfverlägsenhet i fäktning och
var säker på, att han skulle kunna parera alla dödande
stötar, iakttog Buss i början en försiktig hållning. Det var
icke en småsak att samtidigt kämpa mot fem stycken, låt
vara att dessa icke voro så synnerligen skickliga att
handtera värjan. Det gällde att se upp med båda ögonen.
Så fort de unga adelsmännen märkte att det blef allvar
af och att de omöjligt kunde komma undan, återfingo de
sitt mod och voro fast beslutna att göra sitt bästa.
Visserligen var det litet genant att strida fem mot en, men han
hade ju själf utmanat dem i sitt öfvermod och de kunde
ingenting annat än lyda. Han hade så velat, men det skulle
han nog få ångra. Det vore väl märkvärdigt, om icke fem
man skulle kunna sticka ned en. Och nu kunde det ske
med litet mera heder än på det förra sättet, som Adolph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
