Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Pjesen är slut. Låtom oss supéra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja kanske. Men vidare muntert blir det då
sannerligen ej. Dåligt med proviant utan att tala om matens
usla beskaffenhet, dåligt med husrum och så denna
förbannade köld till på köpet. Men sådana saker spela ju
icke den ringaste roll för hans majestät.
Sicre ryckte på axlarne och teg.
Emellertid hade kungen och Kruse närmat sig batteriet
och kommit inom skotthåll. Kulorna började hvina
omkring de två ryttarne. Kruses häst skyggade och kom något
efter kungens. Denne som märkte det saktade sin häst, så
att Kruse kom i jämnbredd med honom.
— Ers majestät!... började Kruse och tänkte komma
fram med den vanliga bönen, att han skulle spara sitt
dyrbara lif och icke uppoffra det onödigt.
Men så insåg han huru fullkomligt lönlös en sådan
vädjan var och tystnade.
Kungen fattade honom i handen.
— Vi måste rida närmare, annars kunna vi icke väl
undersöka batteriet, yttrade han.
Hästarne satte sig åter i traf. Då släppte kungen Kruses
hand, sporrade sin häst och ropade:
— Allons!
Kruse lydde och satte äfven sporrarne i sin gångare.
I detsamma flög en kula så nära benet på honom, att detta
af lufttrycket nästan förlamades. Kruse höll in sin häst.
Kungen skyndade fram till honom.
— Har kapten blifvit träffad? frågade han.
— Jag vet icke, ers majestät. Jag känner hvarken
fot, ben eller lår, svarade Kruse och såg ned åt benet.
Kungen stannade midt bland de hvinande kulorna.
— Det är bäst, att kapten stiger af hästen och profvar,
om han kan stå på benet, yttrade kungen.
Kruse gjorde så och efter några minuter kunde han
åter stödja på benet.
Från löpgrafven hade Maigret och Sicre förvånade
åskådat kungens och Kruses underliga beteende. De kunde icke
begripa, hvarför de båda ryttarne stannade midt i kulregnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
