Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Pjesen är slut. Låtom oss supéra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Maigret måste begifva sig bort. De andra
officerarne hviskade till honom, då han gick förbi dem.
— Låt honom vara. Ju mer man varnar honom, desto
mera blottställer han sig.
Alltjämt låg kungen kvar öfver bröstvärnet. Han hade
legat så en halftimma. Officerarne blefvo allt oroligare.
En mängd planer framkastades om, huru man skulle kunna
få ned honom i den skyddade grafven. Man tänkte till
och med komma fram med en lögn att till exempel fienden
gjorde ett anfall från ett annat håll, men ingen hvarken
ville eller vågade ljuga för sin konung. Och därför låg
han fortfarande kvar med hufvudet lutadt öfver bröstvärnet.
Månen hade gått upp och dess bleka skifva lyste öfver
fältet, löpgrafvarne och fästningen. En strimma däraf sken
på kungens ansikte. Han låg med hufvudet upprätt öfver
krönet. Vänstra handen hade han stödt mot kindbenet
kroppens vänstra sida hvilade mot vallsluttningen och knäna
hade han stödt mot bröstvärnets inre sida. Orörlig låg han
och stirrade mot fästningens mörka murar. Icke var det
väl så mycket för att iakttaga fienden, om hvilkas angrepp
han föröfrigt genom de utställda vakterna genast skulle fått
underrättelse. Hvad tänkte han på? Många anade det
men ingen vågade högt uttala det. Men bland officerarne
gingo tysta hviskningar.
— Kungen längtar efter sin kula. Kungen längtar
efter sin kula, var den tanken, som genomflög de flestas
sinnen.
Plötsligt hördes ett ljud liksom af en sten, som kastas
i gyttja. Och samtidigt märkte man, att kungen häftigt
ryckte till, hvarpå man såg hans hufvud falla ned i kappan,
den vänstra handen halkade åt sidan, men kroppen blef
liggande i samma ställning som förut.
En aning om att någonting förfärligt inträffat betog de
flesta af officerarne. Alla rusade upp ur löpgrafven. Ett
par ryckte kungen i kappan, men intet svar, ingen rörelse
märktes.
— Herre Jesus! Kungen är skjuten! utropade de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
