Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Sista tablån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en hel fårskinnspäls, hur smutsig och usel den än må vara,
betraktas med afundsamma blickar. Somliga ha icke ens
skodon på fotterna. I stället ha de svept halm omkring
och bundit fast denna med rep, men ibland har denna på
några ställen glidit undan och det röda köttet lyser fram.
Kölden tränger in, kallbrand uppstår, foten blir svart och
snart kan soldaten icke längre stödja på benet, utan det
återstår för honom ingenting annat än att lägga sig ned i
närmaste drifva för att dö.
Det är återstoden af Armfelts här, som efter det
misslyckade tåget mot Trondhjem nu på nyåret 1719 befinner
sig på marsch öfver fjällen för att söka uppnå svenska
gränsen. Från början hade hären utgjort 14,500 man.
Däraf återstodo nu endast omkring 5,000. Alla de öfriga hade
omkommit af köld, hunger och sjukdomar.
Hvarenda kväll upprepades samma historia. Dödströtta,
hungriga, förtviflade kastade soldaterna bort gevären och
sig själfva i snödrifvorna. Där lågo de suckande, stönande
och pinades en stund, till dess domningen kom, och
deförsjönko i en dvalliknande sömn, många för att aldrig mera
uppstå därifrån utan morgonen därpå vara stelfrusna lik.
Och de, som lyckades resa på sig och mjuka upp lemmarne,
fortsatte marschen för att kanske nästa natt frysa ihjäl i
drifvorna.
Sida vid sida inhöljda i ett par fårskinnspälsar, ur
hvilkas repor och hål de slitna uniformerna lyste fram,
marscherade en kapten och en löjtnant. Det var Kruse och
Buss. Den förre hade för en half månad sedan i midten
af december stött till hären för att lämna general Armfelt
underrättelse om kungens död. Generalen blef mycket
bestört och djupt gripen. Nu beslöt han att ögonblickligen
anträda återtåget. Det var tids nog, kanske rent af för sent.
Flere gånger hade han sändt bud till kungen och framställt
de oerhörda svårigheterna. Men kungen hade ständigt
svarat detsamma.
— Gå på! Gå på! Lappri med svårigheterna. Träng
fram så långt ni kan, ehvad hinder än kunna möta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
