Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Sista tablån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt blef luften förmörkad. Snöstormen kom, allt
insveptes i dunkel och kölden blef förfärlig. Mörkret var
så tjockt, att man knappast kunde se sin närmaste man.
Officerarnes kommandorop hördes, öfverröstande blåsten,
men ingen åtlydde dem. Hvar och en tänkte endast på
sig själf, huru han skulle rädda sig. All diciplin upphörde
och officerare som soldater kämpade för lifvet i
snödrifvorna.
Natten kom. Så länge man orkade, stretade man framåt
i kölden och mörkret, så öfvermannades de flesta af
tröttheten, likgiltigheten, förtviflan, och lade sig ned i snön.
Hundratals människor och hästar fröso ihjäl. Då morgonen
ändtligen grydde, visade fjällryggen en ohygglig anblick.
Sida vid sida lågo massor af soldater ihjälfrusna. De, som
ännu hade en lifsgnista kvar, stego upp och fortsatte marschen
mot öster utan att säkert veta vägen. Men de norska
skidlöparne, till hvilka de satt sitt hopp, stodo ingenstädes att
finna. De hade själfva råkat vilse och frusit ihjäl.
Under de följande dagarne ökades förvirringen och
eländet. Omöjligt att hitta någon väg. Förtviflade och
utmattade stapplade soldater och officerare omkring i
snödrifvorna. I synnerhet voro nätterna förfärliga. Att
åstadkomma några eldar för att värma sig var omöjligt. Intet
träd, icke ens några buskar funnos. Knektarne sönderslogo
sina gevärskolfvar för att af dem uppgöra eldar. Men det
blef dåliga brasor. Hvarken virke eller värme räckte till.
Snart blef det omöjligt att längre taga sig fram.
Kanoner och vagnar stannade. Hästar och kuskar fröso ihjäl
tillsammans. Och på samma sätt hela led af soldater jämte
deras officerare.
Men ännu fanns det några, som trots allt sträfvade
framåt. Bland dessa Kruse och Buss, alltjämt troget gående
sida vid sida för att bistå hvarandra i nöden. Många gånger
hade Kruse, fastän han var äldre och starkare, velat lägga
sig ned i drifvorna för att dö, men Buss hade hindrat honom.
Denne unge, tämligen spenslige man drefs framåt af ett
oemotståndligt begär att lefva. Han ville icke dö. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
