Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ungdomsperioden i Upsala och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 UNGDOMSPElilODBN I UPSALA OCH STOCKHOLM.
skildt, upptäcker man både den lärdes förnuft och den
förnuftiges liberala åsigter, men bara de träda inom konsistorii
väggar till sessionsbordet, är det som om pudret från de på
väggarna sittande hundraåriga konterfejernas allongeperuker
sänkte sitt flor öfver deras sinnen.»
Detta hundraåriga dam bredde sig öfver allt. Politik
talades ej bland ungdomen i Upsala; allmänna angelägenheter
följde man knappast med, och ringa eller intet kände man
våra grundlagar. Allt som på något sätt uppväckte
diskussion, som rörde dagens strid, som oroade stämningen,
undanröjdes med omsorg af konsistorii vishet, och frågan om att
inrätta en studentförening vid högskolan strandade, då man
fann, att den skulle blåsa litet på dammet. Upsala
betraktades som en härd för reaktionen. Aftonbladet döpte det
till »ett ruttet torynäste»; lärarne kallade man »förtorkade
mullvadar».
Julirevolutionen hördes knappast dit. Dock hyste man
för Polen ett visst allmänt intresse. Man sjöng och
poku-lerade och hatade hjertligt Ryssland. En morgon 1830
fanns den ryske czaren hängd in effigie i ett rep mellan
Nybron och Vestra Ågatan. Vid festen för studentbeväringen
1831 i gamla botaniska trädgården dracks polackarnes skål.
»Och nu» -— skrifver Wenström, som tillhörde beväringen
— »uppstämdes ett sådant hurrande, som om man redan
rusade till anfall mot ryssarne. Ett sådant larm uppstod,
att en af de nye krigsmännen, hittills ovan vid ett dylikt
huserande, jämmerligt jämrande sjönk ned på foten af
katedern med händerna för öronen. Jag tog mitt parti och
skrek med för att plågas mindre af de andra.»
Flertalet gjorde nog som han sjelf — skrek med — och
styrkan af deras sorg kan betviflas, då nian hör, på hvad sätt
de demonstrerade efter Warschaus fall. »Sorgen blef stor»
— skrifver Johannes Sundblad —; »efter anslag å
postkontoret samlades studenterna mot aftonen för att utgjuta denna
i toner. Ett långt tåg drog upp till slottet, en stor ring
slöts omkring Gustaf Vasas byst, och nu sjöngs: Viken, tidens
flyktiga minnen! O, yngling, om du hjerta har att trampa
fädrens fjät! på ett sätt som endast studenter kunna sjunga.»
Allt detta är godt och hedrande för de unge, men när
kåren strax derefter tågar ned till Stora torget och kallar ut
herr Bruzelius, redaktör för Correspondenten, och hotar honom
med stryk för hans artikel om borstpojkarne, hvilka enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
