Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det minnesvärda året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANCHE OCH JüLTDAGABNK.
103
med halfqvarterslånga eldbloss i gapen och fladdrande
kim-röksluktande mantlar flyr i vild oordning och förlorar sig i
grändernas mynningar. Der framsmyger ur ett porthvalf den
ryslige rabulisten med den grofva påken i sin hand och det
än gröfre hånet på sina läppar. En hästgardist kastar sig
mot den förfärlige.» Striden rasar vildt, häftigast omkring
Jerntorget utanför sjelfva banken, der gardisterna storma fram,
anförda af blomman af ridderskapet och adeln. »Dessa
ädlingars mod är på detta ställe så mycket mer beundransvärdt,
som de veta, att om denna bank med dess diskont ginge
upp i lågor, vore deras ekonomiska välstånd för alltid
be-tryggadt. Men de känna i sina bröst egennyttan blekna för
hjelteärans segerröst, ty här skall, om ej skördas lagrar,
åtminstone smidas kammarherrenycklar. På detta torg, denna
minnesvärda natt, föll i oräkneliga bitar mången
sjömansjacka, som trotsat verldshafvens stormar; men mången
silfver-sporre bröts också af i blomman af sin halfva ålder,
möjligtvis obetald, men icke ohämnad.»
Han framställer i en annan skiss en rit- och en
musiklärare, hvilka blifva rivaler om pensionsflickan Amalia.
Ritläraren föredrages, musikern blir hästgardist och ger den
stackars artisten vid upploppet i staden ett sabelhugg, som
borttager tvänne fingrar på hans högra hand.
Han tecknar i en novell, kallad Gardisten, hela
upp– röret. Glasrutorna klinga, sabelhuggen hvina, rabulisterna
fly, och Hultberg delar ut prygel, och hjelten, som är
hästgardist, drömmer om barrikader. »I hvarje officers bröst
(vid Brahes regemente) gryr omtanken om ett eget
lands-höfdingeembete, och mången sadel kan, innan man vet ordet
af, blifva förvandlad till en statsrådstaburett.»
Slutligen tecknar han sjelfva glanspunkten i taflan:
truppernas skjutöfningar i Peter Myndes backe. En ung,
lycklig konstförvandt, som skilts från mor och fästmö,
vandrar till sitt logis och stupar under massakern, och August
Blanche utropar om den skuggrädda öfverheten: »Det var
berörda styrelse förbehållet att genom några sönderslagna
fönsterrutor skåda förfärliga revolutioner till oundviklig olycka
för dynasti och land. Och likväl satt en hjeltekonung på
tronen; likväl hade högstdensamme under en tjuguårig
regering, hugnad af freden, haft tillfälle bedöma, huruvida svenska
nationen verkligen var af så upproriska element sammansatt,
som man ansåg den vara under dessa dagar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
