Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Ur tidens krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
UR TIDENS KRÖNIKA.
djuren; adelsmannens hela existens grundar sig desslikes på
vigilansen. Tuppen höjer sin aristokratiskt böjda näbb
merendels mot skyn; adelsmannen sätter sin näsa, den må
vara huru lång som helst, äfven i vädret. Tuppens gäll
är väldigt, i trots af den lilla strupen, detta är också
förhållandet med adelsmannens. En sägen går, att tuppen
värper vindägg; äfven går en sägen, att parlamentariskt
väder är det enda adelsmannen kan producera.––Hugg
hufvudet af en tupp, och han flyger, detta oaktadt, sina
goda stunder; hur mången gång bar ej en adelsman utan
hufvud flugit upp till de högsta äreställen i samhället?»
Denna antipati för adelsståndet i allmänhet fortlefver
hos Blanche äfven senare, under mannaåldern. Han omtalar
icke gerna i sina skisser eller romaner en adelsman, en
adelsdam utan ett visst hån. Särskildt persifflerar han de
högadliga stamträden, sagan om deras ättefäder, historien
om deras vapen, hur Sparchs farfars far var den förste som
sprang vid Willmanstrand, hur Tjäderhjelm fått en tjäder i
sitt vapen, emedan stamfadern, bösspännare hos salig
drottning Ulrika Eleonora, en gång hjelpt henne fånga tjäder
under en jagt.
Ja, ända in på femtiotalet — 1857 — då han sitter
såsom en rik och ärad man ute på malmgården, kan han
icke förneka sin gamle Adam: adelshatet. Riddarhuset
fordrade en total reparation; i synnerhet var dess grund
osäker och vacklande. Då skrifver August Blanche ett
poem i sin tidning — Illustrerad Tidning, såsom den då
kallades — och utgjuter sin galla mot den olyckliga adeln.
Riddarhuset uppmanar sina ädlingar att hjelpa.
»Till räddning, riddersmän, nu rasar grunden!
I farans stunder främst i spetsen drog jag
Fast sannt, att fan så väl betaldt, det tog jag.
Jag säkert utsvält folket, afklädt tronen,
Om han ej kommit, den der reduktionen,
Och jemnat slotten med ofrälsegruset.
Det enda, som fanns qvar, var Riddarhuset.
Men störtar äfven det till grunden neder
Med dem, de enda, som ha några fäder;
Då bli vi alla brackor och borickor
Och få ej mer de rika borgarflickor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
