Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Folktribunen och diktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 . EOLKTBIBCNEN OCH DIKTABEN.
man, — städse lika uppriktig, ömtålig och känslig, samme
August Blanche, som icke någonsin tvekade att när det så
behöfdes tala öppet och fritt.
Han bibehöll sitt förakt för konungarne — och
hof-drägten. Konungadömet, sade han, är ett nödvändigt ondt.
»Mången gång tänkte jag, att konungadömet kunde vara
för ett splittradt folk, hvad spjelan är för ett brutet ben.
Men en dag borde väl benet vara hotadt, tyckte jag, och
hvartill tjenar väl spjelan se’n? Och ändå ser mat} folk
med friska ben släpa spjelan med sig från sekel till sekel.»*
I synnerhet är han missnöjd med ätten Bernadottes
stamfar — och dennes adoptivfar, konung Karl XIII. Hatet
eller föraktet för denne obetydlige furste sammanflyter
hos Blanche med hatet mot hans staty. En dag i juli 1821
anlände detta opopulära konstverk till Stockholm, hitfraktadt
på en skuta och eskorteradt af kanonslupar. »Det
kano-nerades och saluterades nästan en hel timme» — skrifver
konsistorienotarien Becker till Askelöf — »musik var på
sluparne, och skeppsfolket på skutan mannade rå. På
Skeppsbron och slottsbron paraderade en stor mängd pigor
och gesäller, sjömän och öfrigt pack utan air ända; således
intet tecken till militärisk honnör från landssidan. Ej en
gång bror Gustafs staty rörde sig, utan vände såsom vanligt
helt kallsinnigt ryggen åt åskådaren.» **
Blanche var vid detta tillfälle knappt mera än tio år.
Han, lika väl som den öfriga ungdomen, kunde icke förlika
sig med den fula paraddockan, hvilken de dekorerade med
en hel rad af öknamn, gubben med pressjernet, trädgårdsmästaren
och dylikt. »Ungdomen fann det himmelsskriande» —
säger han i en skiss — »att en staty blifvit rest åt Karl XIII,
under det att Sverige saknade de tre store Karlarnes
bildstoder, och hon gaf ofta luft åt sin opinion, antingen hon
åkte kälke eller ej.»***
Detta tidiga intryck qvarstannar i hans själ och drifver
honom att anfalla Karl XIII:s staty öfverallt i artiklar,
skisser och högtidstal. Först skrifver han i Freja 1841 en
parodi, som bär titeln: En färsk fläck på Högstsalig Konung
* Bilder ur verkligheten: En gammal landsortskomminister.
** Arvid Ahnfelt: Ur svenska aristokratiens lif, del I.
En skådespelares äfventyr: Kälkbacken i Karl XIII:s torg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
