Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Folktribunen och diktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politik; och poesi.
311
mera högtidlig, mera främmande, mera poetisk, när det rör
aflägsna folk, än när det endast gäller ett brödrafolk,–
ett folk, för hvilket blodsbandet talar, då deremot på andra
håll blodströmmarne tala ett sublimare och mera poetiskt
språk.» När blodströmmen börjar flyta äfven hos detta
brödrafolk, då eger man visserligen poesi och tragedi, men
i utbyte saknar man all förmåga att hjelpa.
Att Blanche skulle såras af dessa upprepade anfall, dessa
i tid och otid återkommande satser, det är lika naturligt, som
att den angripne vill försvara sig. Först tänker han på
samtalet den der morgonen i paradiset; så tänker han på
La-martine 1848, och så börjar han att småningom skapa en
teori, enligt hvilken diktaren är den ypperste statsmannen.
Redan i december 1860 ger han en liten antydan om sin
ställning i frågan. Man har, säger han, skänkt alla studerade
rang, heder och värdighet af opraktiska menniskor, likasom
man har kallat alla olärda praktiska. Mazzini, Napoleon,
Garibaldi och Lamartine äro, enligt den satsen, icke annat än
svärmare. Allt hvad de hafva gjort är fantastiska äfventyr;
allt hvad de hafva drömt om poetiska utopier. Skulle då
ingen annan än affärsmannen vara praktisk? Men —frågar
Blanche —- »är det bevis på praktiskt förstånd att framkalla
så kallade finansiella kriser, som skaka samhällen och
ruinera menniskor? Är det praktiskt af affärsmän att alldeles
tappa hufvudet, när sådana kriser inträffa?» Han anför såsom
bevis det ostindiska kompaniet, verldens mest storartade
affärskorporation, detta kompani, hvilket genom sin styrelse
framkallade ett uppror, det blodigaste man känner, och efter
att hafva utspelat detta afgörande kort slutar han i en segrares
triumferande tonart: »Med sådana antecedentia för ögonen
duger det verkligen icke att skryta med sin praktiska
förmåga och förakta allt, som icke luktar metall eller ser ut
som vexlar.»*
Ännu mer handgripligt ger han oss sina tankar, då han
i november 1863 skrifver om Orvar Odd i Illustrerad
Tidning. Der söker han utföra parallelen: skald-politiker. Der
säger han bland annat ytterst karakteristiskt: »En skald
politiker! Här småler diplomaten, här hånler politikern.
* Illustrerad Tidning 1860, N:o 47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
