Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska svarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
draga dig med i förderfvet, fast du väl kunde behöfva
någon liten afkylning.»
»Du har rätt,» medgaf jag, i det jag åter intog
släden; »men jag måste ovilkorligen öfver till Lidingön, det
vet du . . . välj hvilken väg du vill, utom den raka som
bär till evigheten . . . den kortaste kan ibland vara den
längsta.»
Svarten vek af åt venster, öppnade en ny väg genom
snön och förde mig långsamt men säkert öfver till
Lidingölandet.
»Hit nu med en skorpa, ty det kan ditt lif vara värdt,»
fordrade han af mig vid framkomsten.
Jag gaf honom ett helt dussin, dels af tacksamhet och
dels för att visa att han alldeles för lågt uppskattat min
värda person. Ofta och äfven på nykter kaluf föreföll det
mig, som om han frågade och svarade lika tydligt som en
menniska, men med den skilnaden likväl, att det alltid låg
mera tankar än ordsvammel i hans anföranden.
Ungefär ett år höll Spanska svarten ut. En afton
hemkom han, efter att, jemte en annan olycksbroder, hafva
till nya begrafningsplatsen utom Norrtull släpat
församlingens tunga likvagn, sjelf kanske den mest lidande och
sörjande af hela sorgtåget. Införd i spiltan, sträckte han
genast benen ifrån sig och föll ned. Sedan jag med
drängarnes tillhjelp lyckats få under honom ny halm och
deruppå några filtar, förde jag till hans mun den alltid så
välkomna skorpan. Han fattade den med läpparna, men
mellan tänderna fick han den ej. Sedan jag en stund pysslat
om min stackars vän, ämnade jag gå, men såg mig om i
detsamma jag öppnade stalldörren. Spanska svarten hade
vridit hufvudet något åt sidan och följde mig ännu med
sitt stora svarta öga.
Jag närmade mig honom ånyo och smekte hans
styfnande hals. Ögat blinkade några hvarf emot mig med en
viss fuktig glans. Slutligen stelnade det för alltid, och jag
aflägsnade mig med beklämdt hjerta, ehuru jag hellre bort
glädjas öfver att hans lidande funnit ett slut.
Men mången afton, när jag tittade in i stallet, har jag
tyckt att från den spiltan, som en gång var hans, någonting
blänkte mot mig genom mörkret, och jag trodde mig känna
igen Spanska svartens stora fuktiga öga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
