Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Theodor Sandström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYRKUSKENS I! Ii RÄTTELSE I!.
»Kör ur banan!» ropade till oss en af betjenterna från
den förelöpande ryska racken.
»Dobra russki, dobra borusski!» svarade Sandström,
antagande en förnäm hållning i sitt sätt att sköta de grofva
lädertömmarna och svängande tagelhurran öfver sitt hufvud.
»Kör ur banan!» upprepade engelska kusken, som körde
efter oss.
»Yes, yes, god dam, yes, yes, god dam!» svarade
Sandström, likväl utan att ändra kurs.
Luften fyldes af skrattsalfvor och hurrarop från de
långsträckta snöparterrerna.
»Stå på dig, Svarten!» ropade Sandström; »du behöfver
inte skämmas för dina gamla stallbröder . . . Nätet du bär
tillhör prinsessan Sofia Albertinas stall, och Gud Fader, den
store snörmakaren, har gjort dina tofsar.»
Spanska svarten, lifvad kanske af bättre dagars minne,
ådagalade en förvånande snabbhet. Han trotsade alla
Englands bemödanden att köra om honom och följde Ryssland
hack i häl, under det att de begge granviskorna dinglade
och dängde kring hans hufvud.
»Hoppsan!» fortfor Sandström med ökad munterhet;
»vi representera det lilla Sverige, som alltid får sitta emellan
för Ryssland och England... hoppsan!... dobra borusski,
yes, yes, god dam!»
Efter en kort stund och kanske generadt af det lilla
Sveriges inblandning i saken, lemnade diplomaternas
slädparti banan, ilande förbi en blind gubbe som sjöng och
spelade fiol af alla krafter, men utan att af de förbifarande
röna den ringaste uppmuntran.
»Nej, men se bara!» ropade Sandström förargad til!
mig; »diplomaterna behandla den blinde gubben såsom de
behandla de blinda folken . . . Lyckligtvis är det fattiga Sverige
qvar och färdigt att som vanligt betala fiolerna,» tilläde
han och kastade sin plånbok åt den stackars spelmannen.
Derefter åkte vi direkte hem, Sandström särdeles
förtjust öfver det karnevalsskämt han spelat och som onekligen
gaf en komisk anstrykning åt diplomaternas tillställning,
hvarom långt förut varit både taladt och tryckt.
Diplomatien vill beskratta, men icke beskrattas.
»Jag kunde icke hålla mitt löfte att bjuda dig på
middag,» sade Sandström, när vi stigit ur släden, »ty jag
är alldeles pank.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
