Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Assessor Carlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dottern. Men mycket haltande var fruns förklaring öfver
orsaken till den i öfrigt visade likgiltigheten för min person.
Hon skylde på mannen, som var så upptagen af sina affärer,
att han, ehuru af henne beständigt påmind, likväl beständigt
glömde bort mig, ehuru han var ganska minnesgod, när
han blef min moders hyresvärd.
Hvad nu särskildt angick den lyckliga kris, som jag
emot allas och egen förmodan denna dag förorsakat, så
upplyste modern, att Evelina på år och dag icke en enda gång
dragit på mun och knappast talat ett enda ord; att den
berömde läkaren assessor Carlander, som jemväl blifvit
anlitad, bestämdt förklarat, att om man blott kunde hitta på
något som riktigt roade henne, om man blott en enda gång
kunde få henne i ett hjertligt skratt, så skulle på
ögonblicket den olycksaliga förtrollningen brytas, men att sådant
hitintills icke lyckats, trots föräldrarnes bemödanden att
genom förströelser af alla slag jaga bort demonen.
»Men bar jag mig då verkligen så löjligt åt?» frågade
jag slutligen.
»Ert uppträdande var så oväntadt, så brådstörtande,»
svarade frun, »era ord så originella, jag skulle nästan kunna
säga besatta, att. . . men förlåt mig, herr Höglund! . . . Ni
måtte i alla fall ha ett mycket godt hjerta ... ni ville vara
ond, men det godmodiga röjde sig öfverallt. . . Emellertid
vet ni hvad som följde . . . Evelina har skrattat. . . skrattat
till dess hon uttröttad sjönk ned på soffan och föll i sömn,
den lugnaste hon på länge åtnjutit och ...»
* Assessorn kommer!» anmälde den inträdande betjenten.
Snart visade sig en liten mager gubbe med sträft, nästan
jernhårdt ansigte, svart frack, stöfvelkragarna uppdragna öfver
pantalongerna samt en guldkrycka i handen. Det var assessor
Carlander, vanligen döddoktorn kallad, emedan han, till
följd af sitt sträfva sätt att vara och tala, sällan tillkallades
förrän i sista stunden, då naturligtvis läkarens sätt att vara
upphör att vara en hufvudsak.
Jag hade dock min särskilda anledning att med välbehag
betrakta detta sträfva ansigte, fast jag aldrig behöft anlita
honom såsom läkare. Han brukade nemligen öfvervara
examina i skolorna och satt då sugande på sin guldkrycka,
utan att tilltala någon. En gång och när jag gick i secunda
dummade jag mig på en dylik examen. Tillfrågad hvem
det var som vann slaget vid Narva, uppgaf jag, alla häfde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
