Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronofogdens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru hon ansågs ega så stor förmögenhet etter sin fader,
att hon fullkomligt bekymmerslöst kunde lefva deraf. En
och annan gång sommartiden begagnade hon hyrvagn och
gjorde då en promenad till Haga eller Djurgården, endast
i sällskap med sin trotjenarinna, synbarligen några år äldre
än hon. Vid sådana tillfällen brukade jag följa vagnen till
hennes port, öppna vagnsdörren och fälla ner fotsteget för
henne, hvarvid hon alltid nickade vänligt mot mig, yttrade
några välvilliga ord och stack i min hand än en apelsin
och än några konfelttsbitar.
Men oaktadt sitt milda väsen och fridsamma
lefnads-sätt var hon nästan ett dagligt samtalsämne icke allenast för
Keijserska huset, utan äfven för hela grannskapet. Personer,
som lyssnat vid hennes dörr, hade hört henne högt och
ifrigt fråga och svara, liksom vore hon i det lifligaste
samtal med någon; men när de inträdt i hennes rum, hade de
ej kunnat förmärka någon annan än henne. Hvem kunde
hon då tala med? Månne med Hin onde, som anses ha
så mycket otaldt med menniskor i allmänhet och gamla
mamseller i synnerhet? Men dertill var hon alldeles för
gudfruktig. Hon gick hvarje söndag i kyrkan och hade
endast andliga böcker på sitt bord. Var hon måhända ett
snillrikt fruntimmer, sysselsatt med uppränningen till en
roman på fem eller sju delar, eller på något annat sätt rubbad
till sina sinnen, ty endast snillen och galningar bruka tala
med sig sjelfva? Men hon hade aldrig utgifvit annat än
almosor åt de fattiga, och hvarje ord hon yttrade röjde så
mycken belefvenhet och ett så klart förstånd, att man
omöjligen kunde misstänka henne hvarken för det ena eller
andra.
Det finnes knappast något som menniskor i allmänhet
så fort tröttna vid som att tala eller höra talas godt om
sin nästa, medan de deremot äro temligen ihärdiga när det
gäller motsatsen, och som man nu icke hade annat än godt
att säga om min granne och omöjligen kunde hitta på
ringaste skäl att tala ondt om henne, så var det klart, att
de nvfikne skulle sväfva i en oupphörlig oro, ty hvarom
skulle de väl tala?
Så stodo sakerna, då jag, en hösteftermiddag stående i
min port, genom mamsellens gamla piga mottog en
bjudning på kaffe att genast intagas. Jag befann mig snart i
mamsellens lilla och smakfullt möblerade våning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
