Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne grofsmeder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Befall din själ i Guds hand!» ropade Ekeberg med
ögon gnistrande som ett retadt lejons.
»Det gör jag hvarje timma och stund,» svarade
Löf-gren; »men gå du hem och lägg dig, din toker!»
Den starke slagtarens besegrare höjde sin knutna näfve,
och tungt föll den ned. Men det tillernade dråpslaget
parerades af Löfgrens arm och det med sådant eftertryck, att
Ekeberg något fundersam ryggade ett halft steg tillbaka.
Kanske anade nu först Stockholms största slägga, att den
råkat ut för brukshammaren, drifven af den väldiga
strömmen. Men Ekebcrg funderade icke länge. Han störtade
mot Löfgren för andra gången, och de två resarne höggo
nu tag i hvarann.
Den som berättat denna tilldragelse för mig är sjelf
en ovanligt handfast hofslagare och långtifrån buskablyg.
»Men,» så föllo hans ord, »vid detta nappatag bleknade vi
alla, och väggarna skälfde, golfvet suckade, och stycken af
takgips föllo ned i den halftyllda bålen. Men striden var
ej lång. Snart sågo vi, huru Löfgren fattade Ekeberg vid
halsen med högra handen och i hans ena ben med den
venstra, lyfte honom så från golfvet jemnhögt med sitt
ansigte och vrok honom sedan handlöst ifrån sig, så att han,
Ekeberg, kastades mot golftiljorna och det med en fart och
en skräll, så att alla lotter i salen, bordens och stolarnes
så väl som mästersmedernas, ovilkorligen hoppade till på
samma gång.»
Derpå följde några sekunders tystnad, och sä fruktad
var Ekeberg, att, ehuru allas ansigten jemte förvåning äfven
uttryckte den högsta belåtenhet, ingen likväl ännu vågade
öppna sin mun till bifall.
»Herre min Gud!» bröt ändtligen Löfgren tystnaden,
»håller icke min lilla pipa ännu eld! Var det inte
märkvärdigt?»
Dervid intog segraren åter sin plats vid det lilla bordet,
drog några bloss ur pipan och smuttade på sin toddv lika
lugnt som hade ingenting annat märkvärdigt passerat.
Ändtligen och med synbar ansträngning reste sig
Ekeberg frän golfvet. Han var jemmerlig att skåda. Knappast
en hel tråd fans på hans kropp, till följd af det våldsamma
muskelspelet under striden, och hvitt som bordsduken var
hans ansigte. Utan att skåda omkring sig med en enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
