Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En söndagsmorgon i Carl XIII:s torg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stort ondt, vetenskapen ett dödande gift och snillet en svår
feber.»
»Gud! hvad det smakar illa!» hörde jag en ung dam
klaga; »det susar i öronen på mig, och jag känner mig
mycket sämre i dag.»
»Det är ett godt tecken, nådig fröken!» svarade en
känd läkare, som stod bredvid henne.
»Men jag känner mig mattare för hvarje glas, herr
doktor!»
»Så mycket bättre... det bevisar att vattnet söker.»
»Men när det söker mig så att jag finner mig mycket
sämre än förut?»
»Så bevisar det, att en lycklig kris inträffat.»
»Hvad tror du, Wilhelm?» frågade- hon en ung man,
hvilken, att döma af ögonspelet mellan de unga tu, måtte
varit hennes fästman.
»Du bör följa herr doktorns ordinationer, min Adéle!»
svarade den unge mannen.
»Äfven du!» suckade hon, »nåväl, då tar jag gerna
allt, äfven döden!»
»Jag lofvar att fröken skall bli fullkomligt återstäld!»
bedyrade läkaren.
Att lofva allt, det är att gifva intet, tänkte jag och
ämnade aflägsna mig, då jag helt nära mig hörde följande:
»Bästa herr doktor, kan jag inte slippa med sju glas
för denna gången?»
»Omöjligt, min nådigaste fru justitierådinna,» förklarade
läkaren, »ty då kan jag inte svara för kuren.»
»Men när jag ber så enträget,» återtog rösten med
oemotståndlig ljufhet.
Jag hörde icke hvad läkaren vidare svarade, ty nu
susade det äfven för mina öron, och jag kände mina kinder
brinna. I detsamma kom röstens egarinna att vända sitt
marmorhvita ansigte åt det ställe der jag stod. Det var
Evelina. Jag visste redan af tidningarna, att hennes man
nyligen blifvit befordrad till justitieråd. Jag bugade mig
vördnadsfullt, men vågade icke möta hennes blick, än mindre
taga ett steg för att nalkas henne, hvilket tanken på min
ringhet och hennes höga samhällsställning dessutom skulle
ha förbjudit mig.
»Ack, du blomstrar ju som en ros, min vän!» hörde
jag hennes man justitierådet säga; »aldrig har jag sett dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
