Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om en liten barkbåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack nej, det är mim!» ropade gumman med en röst,
som gick till hjertat; »ja, min som jag nyss tappade här!»
Jag tog den lilla båten från pojken och gaf den åt den
stackars gumman, som skälfde i alla leder och säkerligen
hade fallit, om jag icke stödt henne. Med möda lyckades
det mig att få in henne på vår gård och in på kontoret,
der jag satte henne på en stol, för att låta henne hemta
sig. Den djupaste smärta röjde sig ännu i hennes
anletsdrag, och tårarne tycktes hafva stelnat fast vid hennes kinder.
Hon vände sitt ansigte ifrån mig, liksom för att dölja hvad
som föregick i hennes inre, men som anletsdragen förrådt.
Smärtan har sin religion och tårarne sin blyghet.
Ändtligen återhemtade hon sig. Ångesten, som faran
att förlora något för henne dyrbart tillskyndat henne, gaf
småningom vika för glädjen att ha återfått det, och hon kysste
den lilla båten, tryckte den till sitt bröst och kysste sedan,
innan jag hann hindra det, mina händer. Den sjuttioårigas
jubel var ett sjuårigt barns. Aldrig hvarken förr eller
senare har jag i så gamla ögon sett så mycken barndom.
Hvad var då för henne denna lilla båt af bark ? Hvilket
minne hängde väl fast vid denna obetydliga leksak, som
tycktes utgöra hela hennes lif, den rika smärtans så väl
som den fattiga glädjens?
Slutligen fick jag svaret på dessa frågor genom hvad
hon meddelade mig om sin lefnad. Gumman hade varit
kokerska eller hushållerska i åtskilliga bättre hus och köket
följaktligen varit hennes verkningskrets under mer än två
tredjedelar af hennes lif. Köket, så mångens högsta goda
och lycksalighet, är likväl ofta ett helvete för kokerskan.
Det är den eviga elden; men herskaren eller herskarinnan
derstädes, kocken eller kokerskan, är den som svettas mest
och lider de värsta qvalen, således något olika det som
Dante för oss målat och våra läsarprester ännu i dag på
sitt vanliga sätt illustrera.
En god kock eller kokerska njuter för öfrigt icke på
långt när det anseende i det allmänna, som de
ovedersägligen förtjena, och oaktadt den vigtigaste och nödvändigaste
delen af kemien är dem ombetrodd. Stor är Berzelius,
men hin måtte smaka på hans soppor!
»Jag tjente några år i en greflig familj,» berättade
gumman bland annat, »och ofta sade grefven till mig: ’I
dag, min bästa mamsell, var maten syperb!’ Men en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
