Samlade arbeten / Berättelser 1. Bilder ur verkligheten. Del 1. Hyrkuskens berättelser / 180 (1889-1892) Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fröken Mimi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oss sjelfva och lemnade sedan med största nöje tömmarna
i den lilla nådens hand. Sålunda körde hon oss flere hvarf
kring gården, svängande sin lilla piska med förgyldt skaft
och snärt af silke, under ett evigt smackande och ptroande
med en mun, som kunnat komma den friskaste rosenknopp
att blekna af afund.

»Nu ka hättarna ha mat,» sade hennes nåd rätt ofta
och räckte dervid fram pepparkakor, ja till och med
konfektbitar, det ypperligaste foder för sådana hästar som vi.

Också böjde vi oss ögonblickligen ned och
gallopperade emot vår herskarinna på fyra fötter. Man kan böja
sig och rulla sig i stoftet för mindre än konfekt och
femårig oskuld.

»Hättarna ka tampa me,» yttrade fröken Mimi, under
det hon fodrade oss.


Vi stampade både med händer och fötter i sanden, så
att det stod som ett moln omkring oss, och gnäggade så
naturligt, att de stora och verkliga paradhästarna från
grefvens stall svarade oss. Kanske erinrade de sig den tid, då
de sjelfva varit fölungar,
eller beklagade de sig
öfver att deras egna barn
varit hvad de minst i
verlden fått släpa för.

»Å de ka bitas me,»
fortfor lilla nåden.

Genast nafsade vi efter
fröken Mimis händer,
och det till hennes
synnerliga förlustelse. I
sanning voro vi icke ibland
rätt frestade att, i stället
för konfekten, bita uti
de fem små, vaniljhvita
och genomskinliga
karamellerna på hennes hand.

»Attel ka ha mett,»
förklarade hon, i det
hon vanligtvis gaf Axel
en bit mera än åt mig.
Men så fick också Axel tjenstgöra såsom ridhäst. Hon satt
då öfver hans axlar, hållande sig fast i hans långa hår och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>