Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernkrämaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missförstådd ålder förlåter qvinnan aldrig. Hon hade säkert
kört mig på porten, om hon vågat det för sina kunder,
hos hvilka jag stod synnerligen väl. Men det var icke om
min matmor och hennes senor jag skulle tala, utan om
hennes bror jernkrämare Ek, ett lustigt original på sin tid.
Han kallades allmänt för »kongl. hofjernkrämaren»,
emedan han sjelf sade sig eftersträfva en sådan titel på den
grund att, såsom hans ord föllo, »hofvets och hela den
förnäma verldens knärackor alltid köpte sina halsband i
hans bod.»
Han var liten, fetlagd och rödlett, gick från och på
källare hela dagen igenom, förtärande på hvarje ställe
endast en liten pomeranssup, som han sköljde ned med ett
glas svagdricka, och gifvande alltid tilltugget åt sin trogne
följeslagare, en liten fet och kortbent hund med försilfradt
halsband, på hvilket var graveradt ett slags vapen,
föreställande en hundkoja med munkorg öfver, uppburen af
tvenne korsställda benknotor. Devisen under detta vapen
var: »Jag är jernkrämar Eks hund – hvems hund är du?»
Han besökte mycket sällan svåger och syster, och det
var på den förres begrafning som jag för första gången
talade med honom.
»Se bara på,» sade han, pekande på en af
begrafningsgästerna, »se på bagarn der, se med hvilken begärlighet
han slukar en saffranskringla, som han sjelf bakat! Jag har
varit jernkrämare i tretton år och inte ätit upp så mycket
som en nubb en gång.»
En gång var han uppstämd för polisen för det han
uraktlåtit att köra vatten vid en eldsvåda.
»Ar ni Ek?» började polismästaren förhöret.
»Nej,* svarade Ek.
»Hvad nu, era fähundar!» ropade polismästaren,
vändande sig till polisbetjenterna; »har ni ånyo uppkallat orätt
person? Har ni inte kallat jernkrämare Ek?»
»Jo, det är herr Ek,» upplyste dessa.
»Ja visst är jag herr Ek,» medgaf jernkrämaren.
»Nå, hvarför nekade ni nyss? Ni är ju Ek?»
»Nej, ek är ett träd, men jag är jernkrämare.»
»Nå, ni har ju häst?»
»Nej, det har jag inte.»
»Har han inte häst?» frågade polismästaren betjeningen.
»Jo, visst har han det,» intygade desse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
