Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernkrämaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inträda i rummet och slå sig ner omkring ett större bord,
som stod midt på golfvet. Vidare såg han dem framtaga
papper, pennor och bläck samt en af herrarne vika papper
för ett blifvande protokoll. Han fann genast, att det var
ett konkurssammanträde, eller fordringsegare som kommit
tillsammans för att rådgöra om massans angelägenheter och
äfven besluta om gäldenärens öde. Ek kände hvarken
kre-ditorerna eller gäldenären, en skomakare på Norr, som
naturligtvis icke var tillstädes; men när han hörde den
skon-löshet, hvarmed den stackars skomakaren behandlades, deltog
han i diskussionen, liksom hade han sjelf varit
fordringsegare. Alla tycktes vara af den tanken, att gäldenären icke
borde njuta något understöd af massan, oaktadt man genom
den beslutna försäljningen af hans verktyg ville beröfva
honom medel att genom arbete lifnära sig. Det var
orimligheten af ett slikt förhållande som Ek tog sig friheten att påpeka.
»Men,» invände en af fordringsegarne, »gäldenären är
den mest oefterrättlige best man kan tänka sig, en lathund,
som illa skötte sin rörelse, gick och slog skånk minst halfva
dagen.»
»Slog skånk?» upprepade Ek; »detta var fullkomligt i
sin ordning. När en skomakare slår skånk, mine herrar,
så gör han det för sitt yrkes skull. . . det är ett sätt att
pröfva hvad foten tål och hvar skon klämmer . . . Han skulle,
om han hela dagen sutte stilla på sin trefot, snart glömma
att menniskans fot har både vrist och häl, för att icke tala
0111 tårna, mine herrar, dessa ömtåliga delar af
mennisko-kroppen, mine herrar! . . . Jag förklarar derför på det
högtidligaste, att den skomakare som slår skånk, eller, hvilket
är detsamma, under gåendet trampar sig sjelf på fotterna,
han är en martyr för sin konst, mine herrar, han lefver
och verkar för verldens lycka i allmänhet och sina kunders
i synnerhet, och han befrämjar mensklighetens framsteg,
fortkomst och ära.»
Fordringsegarne, af hvilka de flesta voro handtverkare
och bland dem ett parti skomakare, stirrade förbluffade på
talaren. Det låg något parlamentariskt, något
riddarhus-mässigt i hans föredrag, isynnerhet i det ofta upprepade:
■ Mine herrar!» som onekligen måste göra effekt.
»Men,» anmärkte en annan fordringsegare, »det är
egentligen genom sin narraktiga fåfänga som han ruinerat
sig . . . Han hade knappast gjort sitt mästerstycke och svurit
borgareden, förrän han lät inskrifva sig bland borgerskapets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
