Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalle Utter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Han var ryslig!» tilläde unga fröken; »och så ropade
han på sill.»
Guvernanten hade icke så orätt. Kalle Utter, reslig
och stark som Herkules, hade långt ifrån något
Adonis-ansigte. Ögonen, ehuru lifliga, voro för små, och munnen,
ehuru försedd med rätt hvita tänder, var alltför bred,
hvar-till kom att näsan, måhända väldanad af naturen, hade genom
kopporna i barndomen fått flere hvassa upphöjningar tätt
efter hvarandra, liknande tänderna på ett gröfre sågblad.
Svärjande öfver gårdens illa uppfostrade tjenstefolk,
stängde Kalle Utter till fönstret, tog sig ytterligare en
timmas morgonlur, hvarefter han ånyo steg upp, klädde sig
och lemnade kammaren, för att presentera sig för den
friherrliga familjen och göra bekantskap med sin blifvande elev.
Just som den nye informatorn inträdde i salen till
friherrns stora våning en trappa upp i sjelfva
hufvudbygg-ningen, höll det högvälborna herrskapet på att sätta sig
kring kaffebordet. Det var baronen med sin friherrinna,
deras dotter med sin guvernant och en tolfårig gosse, unga
baronen. Alla dessa personer voro honom fullkomligt
obekanta. Endast betjenten tyckte han sig ha sett förut, fast
dennes ansigte för tillfället var vanstäldt af röda svullna
ögon och en stor svart musch på näsan.
»Jag är Kalle Utter,» presenterade sig den nye
informatorn, »och jag får helsa från Ekström; han är nu i farten
med sina tentamina och knep sig, dagen innan jag for, sitt
laudatur i fysiken.»
Derefter närmade han sig baronen och räckte honom
vänligt sin hand. Friherren, synbarligen något generad,
liksom det öfriga sällskapet, räckte med en förnäm
vårdslöshet blott fram ett finger. Kalle Utter, som kanske trodde
det var en utmaning på fingerkrok, mötte baronens finger
med ett af sina, knep om och knäppte till.
»Aj!» skrek baronen, drog åt sig fingret, svängde det
i luften, än svärjande och än blåsande på det.
»Ursäkta!» bad Kalle Utter, och som han såg familjen
rangera sig vid kaffebordet, tog äfven han helt ogeneradt
sin plats dervid. Saknande bränvinsflaskan och tittande
för-gäfves efter sillen, tog han sin ersättning i en tallrik med
salt oxtunga, den han ensam plundrade, och tömde derpå
två stora koppar kaffe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
