Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skoflickarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
• och väl dröjde, öfverhopande henne med frågor, dem hon
alla blygsamt och ödmjukt nigande besvarade, der hon stod
i sin blårutiga bomullsklädning, sin svarta bomullsschalett
på hufvudet och sitt lilla hvita förkläde, som hon sjelf sytt
och tvättat, samt huru under allt detta tu par ögon,
sko-fiickarens och hans hustrus, tittade mellan fönstergardinen
ut på gatan, strålande af hugsvalelse och glädje. Under
denna tid var hon ofta bjuden till flere förnäma familjer,
hvilkas döttrar voro hennes läskamrater, och man riktigt
täflade om hvem som längst hos sig skulle få behålla detta
värdiga föredöme af vett, anspråkslöshet och oskuld.
Martha hade icke fyllt sjutton år, när hennes moder
nedlades på dödssängen. Vid ett besök hos dem under
denna bedröfvelsens tid fann jag de yngre barnen stående
nära sängen och, såsom vanligt, uppläsande för modern sina
lexor ur katekesen, under det att Martha höll hennes hand
i sin. Skoflickaren satt på sängkanten, stum och
synbarligen omedveten af hvad som passerade omkring honom.
»Kära Lundqvist, inte får du sitta så der handfallen
och bedröfvadl» hörde jag hans hustru då yttra. »Att dö
är ju lika naturligt som att sofva, när man är trött. . .
Alla måste vi ju bort härifrån, för att lemna rum åt andra,
så att äfven de liksom vi måtte få njuta af Guds herrlighet,
så stor äfven här nere. Men medan de blott förnimma den
såsom genom ett dunkelt glas, så få vi genom döden skåda
den öga mot öga. Döden är blott ett bevis mera af Guds
stora nåd, och skulle vi då klaga deröfver, vi som lefvat
så lyckligt och fridfullt tillsammans, rika niidt i vår stora
fattigdom! Ingen är helt och hållet borta från de sina så
länge minnet af den bortgångna lefver i deras hjertan.
Således komma vi ju alltid att vara tillsammans äfven på
jorden.»
Några dagar derefter dog denna förträffliga mor.
Rörande var det deltagande, som folk både nära och fjerran
visade den sörjande familjen. Herrskapsvagnar stannade
utanför skoflickarens port, förande dit Marthas förra
läskamrater, och hennes hem försågs med klädespersedlar och
lifsförnödenheter till ett sådant öfverflöd, att hon knappast
visste, hur hon skulle taga vara på allt. Men om också
Martha i detta hjertliga deltagande fann någon källa till
tröst, så var deremot hennes fader sjelfva tröstlösheten.
Skoflickaren satt visserligen, enligt gammal vana, på trefoten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
