Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aftonbönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och utan minsta prut?»
»Är herrn galen?»
Jag flög på dörren. Jag var verkligen galen, eller
åtminstone på väg att bli det. Hvem hade skänkt mig
denna stora summa? Jag lät alla, som jag kände, i minnet
defilera förbi mig, men ingen kunde besvara denna fråga.
Jag skyndade på hemvägen, men »gick i tankarna», som
det heter, och passerade förbi mitt eget hem, vandrande
uppåt Clara södra kyrkogata och icke stannande, förrän jag
befann mig på Clara kyrkogård, utan att denna gång ha
ärnat mig dit. Jag spratt till, ty jag hade stannat framför
ett splitter nytt kors af granit, hvars fot förlorade sig i en
bädd af friska rosor. Jag hade under loppet af den nyss
förflutna sommaren många gånger dröjt vid denna graf,
som öppnades och slöts under vårens första dagar. Men
hvilken osynlig makt hade fört mina steg dit i denna stund?
Och hvarför skulle jag stanna der just nu, när hela min
själ var fylld af den oförklarliga lycka, som så med ens
fallit öfver mig från höjden?
»Kunde det vara från henne?» hviskade mina läppar.
»Från henne?... Från Evelina?»
Det susade i blommorna pä grafven, och suset liknade
ett ja. — Efter någon stund lemnade jag drömmande
kyrkogården, tog vägen till Drottninggatan och gick upp till
justitierådet Aldheim, Evelinas efterlefvande make, utan att
tänka på det mindre grannlaga i detta besök. Justitierådet
förklarade sig icke ha det ringaste att skaffa med
ifrågavarande affär, men under allt detta höll han sina ögon
fästa vid mig med ett uttryck af deltagande och välvilja,
hvarefter han med en suck, som fann gensvar i mitt bröst,
vände sig bort, och jag aflägsnade mig. Intet tvifvel mer.
Evelina hade tänkt på mig i sina sista stunder och genom
sin man gifvit mig detta bevis på sin ömhet. Så trodde
jag åtminstone och tror det än, ehuru rätta förhållandet
med den saken aldrig blef uppdagadt.
Emellertid vandrade jag gata upp och gata ned under
feberfantasier, som alla rörde sig kring tanken på min
framtid. Det guld jag fått och som kärleken präglat föreföll
mig som ett lån, för hvilket jag en gång skulle ansvara.
För öfrigt var det nästan som kände jag redan rik mans
bekymmer. Det synes oss så lätt att klokt använda det
timliga goda, notabene när vi icke hafva det, då deremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
