Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vice pastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, mamma! Denne man skall en dag bli en af
kyrkans förnämste, liksom han redan är en af dess bäste.»
»Clementine!» hörde jag grefvinnan svara; »vid allt
hvad heligt är, din far skulle döda både dig och honom,
om han det minsta anade denna olyckliga böjelse!»
Mera hörde jag icke och vet ej heller hvad som
vidare passerade inom denna familj rörande ifrågavarande
ämne, men aldrig glömmer jag den dag, då fröken
Clementine ändtligen gifte sig med sin kusin ryttmästaren. På
morgonen af denna dag spatserade jag i parken och blef
då varse Clementine, som, blek och med hopvridna händer,
låg på knä framför ett grönmåladt säte kring stammen af
en väldig ek midt i den stora parken, samma säte, på hvilket
jag sett henne och vice pastorn sitta tillsammans så ofta
denne besökte herrgården. Den arma flickan tycktes bedja
himlen om hjelp, men fick blott tårar. Sorgen är helig,
och jag aflägsnade mig med ljudlösa steg.
På eftermiddagen, under det bröllopsgästerna samlades
och jag klädde mig på mitt rum, inkom till mig vice
pastorn, som af grefven blifvit anmodad att förrätta
vigselakten. Han gick länge tyst af och an på golfvet med stora,
tunga steg. Slutligen hörde jag honom mumla följande
med en röst, dof som ett aflägset tordön:
»Den som sväljer perlan gifver sig döden, och jag har
sväljt den, jag. . . Men skall den, hvars åliggande är att
trösta och hugsvala dem som lida i sorgens och skuggornas
dal, sjelf stå tröstlös utan hugsvalelse?. . . Bort det!... O,
Herre! Gånge denna kalken ifrån mig! Icke den bittra, ty
den fruktar jag ej, utan den ljufva, den ljufva, ty. . .»
Orden upplöstes småningom i en djup suck, hvarefter
det blef tyst. Efter några sekunders förlopp aflägsnade sig
vice pastorn med högburen panna och fasta steg, och jag,
som han troligtvis icke bemärkt, följde honom snart. Jag
hörde honom förrätta vigseln med sin vanliga, kraftfullt
ljudande stämma, utan att en enda muskel i hans ansigte
förrådde hvad som föregick inom honom. Jag hörde äfven
bruden svara med stadig röst, men såg hela hennes blick
försjunken i hans. Äfven i denna stund hade deras själar
sammansmält, men denna gång gåfvo de hvarandra hvad
som var mer än skönhet, mer än snille — de gåfvo
hvarandra själsstyrka och mod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
