Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min första presterliga förrättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
EN PKEST4UNS ANTKCKNINGAK.
han hade en »prestsjäl» på skutan. Lyckligtvis blef’jag ej
kastad öfver bord, utan landade sent omsider vid Stockholm
en kulen eftermiddag i oktober månad.
»Välkommen, käre Flodman!» ropade fryntligt mot
mig den gamle komministern; »du kommer just i
behof-vets stund. Jag har en vigsel och en begrafning att
förrätta nästan i samma andetag, och du måste genast börja
ditt embete med den senare. Raskt derför på med kappan
och kragen! Här har du min handbok, det är viket vid
Af jord äst du kommen, men Herren välsigne oss är något
utnött, så du får svårt för att läsa, men du kan väl den
utantill... Du behöfver inte ömsa byxor, ty det är bara
en plåtslagararbetares hustru som ska jordfästas. Lycka till
och hur mår far din?»
En qvart derefter var jag på väg till begrafningsgården,
den jag, såsom alldeles obekant med Stockholms gator, efter
mycket frågande och besvär äntligen fick reda på. Jag
insläpptes i ett stort rum en trappa upp i en murken träkåk
vid en aflägsen gata och fann några svartklädda personer,
tillhörande den lägre arbetsklassen, men under liflig
ord-vexling stående kring en liten sotargosse i arbetskläder och
följaktligen svart som en korp.
»Här är presten och han ska ge slag i saken,»
yttrade en medelålders karl, mannen till henne som skulle
begrafvas.
»Den der svart-ollen vill gå med i processionen sådan
han går och står,» sade enklingen.
»Nå, hvad tusan gör det?» frågade en af gästerna;
»han är ju sorgklädd från topp till tå, svart både om
ansigte, händer och fötter, sörjer således in på bara kroppen
och kanske lite in i själen med.»
»Är han på något sätt slägt i huset?» frågade jag.
»Han är ett fosterbarn,» svarade enklingen; »salig
hustru min och jag ha gett honom uppfostran och ...»
»Och han har redan kommit opp sej i verlden utan
att svindla,» inföll samma gäst.
»Och han vandrar dagligen den smala vägen som leder
till himmelen,» tilläde en annan.
Efter någon dispyt beramades likväl, att sotargossen
skulle få följa processionen, ensam bildande det sista ledet.
Sedan man derefter intagit kaffe och mumsat i sig
ansenligt med saffransbröd, satte sig processionen i rörelse, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
