Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linas sykorg, till dess magistern utförligt berättat det rätta
sammanhanget dermed.
De gamles lycka var gränslös, de omfamnade och kysste
Carolina och bådo henne om förlåtelse för sina orättvisa
misstankar.
Slutligen sade assessorn med sin vanliga domareköld:
»Alldenstund jag numera är fullkomligt öfvertygad om
Carolinas oskuld, fördenskull anhåller jag att vår förening med
det snaraste måtte genom äktenskap varda fulländad.»
Fosterföräldrarna förenade sig med assessorn, men
Carolina, som såg och förstod Johannes blick, svarade lika lugnt,
som assessorn:
Ȁfven magister Milde har friat till mig, och jag bar
noga pröfvat både den enes och den andres kärlek.
Assessorn, som i många år känt mig, sett mig uppväxa hos
dessa mina goda fosterföräldrar i lydnad och tukt,
misstänkte mig, öfvergaf mig och gjorde ingenting för mitt
bästa. Magister Milde deremot hittade mig som en
förskjuten varelse, upptog mig, trodde mig och återförde till
mitt kära barndomshem lyckan och friden. En så opartisk
och upplyst domare, som assessor Stadius, skall derför icke
undra på att jag gifver magister Milde min hand och hela
mitt tacksamma hjerta,» tilläde hon, i det hon med ena
armen om magisterns hals lade sitt hufvud vid hans
redliga bröst.
Assessorn bleknade, steg upp och aflägsnade sig utan
att säga ett enda ord, men smärtsamt öfvertygad om, att
egna ögon och tvenne vittnen icke alltid äro tillfyllest för
att bevisa ett brott eller uppdaga en sanning.
Kort derefter lystes första gången till äktenskap mellan
Johannes och Carolina. På eftermiddagen, då några vänner
samlats hos fosterföräldrarna, öfverraskades sällskapet af den
gamla enkegrefvinnan W., som inträdde med det hjertligaste
leende. Hon lyckönskade Carolina, fäste på den blyga flickans
bröst den förr så olycksbringande broschen och sade:
»Jag betalar blott en skuld. Grefve Woyna har
bekräftat allt hvad er hederlige fästman berättat och ännu
mycket mer. Vi ha kommit öfverens om att den småsak,
som gjort Carolina så mycken smärta, äfven skall bli till
någon glädje för henne. Jag vet att hon icke sträfvar efter
juveler, utan efter den sanna dygden; må derför detta smycke,
hvilket jag fått af honom den jag älskat som min son, fäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
