Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hushållerskans dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men nog var det bättre pris på lax och ved när vi
hade Finland,» anmärkte lyckligtvis en gammal fru, ty
denna replik flyttade samtalet och striden inpå
näringsämnenas område, och som sällskapet der tycktes mest bevandradt,
så höll man sig också qvar der, till följd hvaraf
hushållerskans dotter och hennes riddare för tillfället lemnades i fred.
Emellertid förflöt aftonen någorlunda drägligt, och man
begaf sig tidigt på hemvägen, ty det hör äfven till
brunns-dieten att bli tidigt sömnig. Amneus lemnade ej sin dam
förrän utanför hennes port vid Norra Badstugatan. Aldrig
glömmer jag den blick af tacksamhet hon i afskedets stund
skänkte sin riddare, och äfven jag fick på min del en stråle
från det blå ögat, ty äfven jag hade visat henne
uppmärksamhet och sagt henne många vänliga ord under
promenaden, icke utan risk för den blifvande kollekten.
Amneus besökte från den dagen ofta Surbrunn och
fortfor att vara mamsell Idas kavaljer, ty så var flickans
dopnamn. Hvad han i början gjort af medlidande och trots,
tycktes han snart göra af verklig böjelse. Ida Lindqvist
var, enligt hans omdöme, ett naturens barn af de ädlaste
anlag, en nyponblomma, som blott behöfde flyttas i bättre
jordmån för att blifva den skönaste ros o. s. v. En gång
slutade han sin skildring af henne med följande utrop:
»Tusan hakar! hade jag icke god lust att gifta mig
med henne, om jag också skulle söka mig en
predikantsbefattning i sjelfva ryska Lappmarken, fast Gud skall veta,
att det jag sist ville bli vore prest!»
Jag tackade å mitt stånds vägnar för komplimangen,
men tog hans utrop endast som ett skämt, emedan
Amneus alltid förefallit mig som en klok och eftertänksam ung
man samt dessutom gränslöst älskade sin hufvudvetenskap,
matematiken, och den som har vetenskapen till älskarinna,
väljer sig icke gerna någon jordisk ledsagarinna förrän
reumatismen angriper ögonen och rycker från bokmalen hans
vingar.
’ Emellertid hade det lidit mot slutet af brunnsterminen,
då jag och Amneus en vacker augustimorgon beträdde
brunnsgården, jag för att hålla bön och han för att söka
medelpunkten för sina tankars periferi, såsom han brukade
säga. En herre af brunnssällskapet skyndade oss till möte.
»Ha herrarne hört dagens stora nyhet?» frågade han
med andan i halsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
