Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tennfröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min förlåtelse är en ringa ting,» yttrade jag; »men
det finns en öfver oss, för hvilken ingen vrå af våra hjertan
är fördold och hvars förlåtelse eller nåd ingen ovärdig kan
våga hoppas på . . . Derför, Olivia, mitt goda, mitt älskade
barn ...»
Hon lösgjorde sin hand ur min och hastade ur rummet.
Jag tyckte, under det hon försvann, att ett moln jagade
öfver hennes liljehvita panna, och när hon försvunnit,
föreföll det mig som om molnet ännu var qvar i rummet,
beslöjande min syn och isande mig med sin kyla.
En månad derefter var den sjuttonåriga den
sjuttioåriges brud. Några veckor efter bröllopet talade man om
detta vidunderliga äktenskap, men i en hufvudstad talar man
icke länge om ett och detsamma.
Så förflöt ungefär ett halft år, hvarunder jag hörde
den unga kammarrådinnan mycket berömmas för den ömma
vård hon egnade sin ålderstigne man. Det nygifta paret
bebodde första våningen i tenngjutarens hus, och svärfadern
tillbragte nästan alla aftnar hos sin måg, som var rätt glad
öfver att få sitt bostonparti, i hvilket den unga frun
vanligtvis deltog. Kammarrådet hade »kryat opp sig», blifvit
»frisk som ett vinterny», hette det. Det fanns då äfven
blommor för vintern.
Men en morgon får jag i tidningarne läsa, att det
gamla kammarrådet W. den föregående aftonen snafvat i
sin egen trappa, fallit utföre, krossat hufvudskålen mot
sten-golfvet i farstun och ögonblickligen aflidit. Berättelsen om
denna olyckshändelse var beledsagad af några förnumstiga
reflexioner öfver tjenstefolks vana att spilla vatten i
trapporna, öfver husvärdars uraktlåtenhet att hålla sina förstugor
upplysta o. s. v.
Man talade någon tid om olyckshändelsen, men ännu
längre om den unga, rika och älskvärda enkan, som nu
allraminst borde ha en president, ty man tog för gifvet att
hon ville stiga i graderna, eftersom hennes håg ansågs
uteslutande luta åt rangen och ancienniteten.
Huru öfverraskad blef man ej derför, när man fick
höra, att kammarrådet W:s enka efter sorgeårets förlopp
gifvit sin hand åt sin förste friare, den afskedade löjtnanten
von H. De som icke kände hennes äldre förhållande till
denne förvånades vida mer öfver detta parti än öfver det
förra, ty von H., som fortfarande vandrade i den riktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
