Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa unga rena varelser. Efter ceremoniens slut och sedan
alla framfört de vanliga lyckönskningarne, råkade mina ögon
falla på Harling. Han stod i ett hörn af salen med ansigtet
mot väggen och händerna sammanknäppta öfver bröstet,
men hans ansigte var blekt.
»Hur är det fatt, bror Harling?» frågade jag.
»Jag blyges öfver mig sjelf,» svarade han, »ty jag
känner afundens eller svartsjukans tigertand i mitt bröst.
Det finns då ingen oegennytta här på jorden, icke ens hos
den högsta ömhet och kärlek . . . Men jag kunde icke handla
annorlunda, jag ville icke med mina femtio år kyla ut en
adertonårig flickas hjerta . . . Se så, nu har jag ryckt ut
tanden för evigt, nu är det bra igen.»
Nog ryckte han ut tanden, men aldrig blef det bra
igen. Han blödde och förblödde, och ett år derefter vigde
jag honom vid — jorden. Aldrig glömmer jag hans
jordfästning på Johannis kyrkogård, hvilken knappast kunde
rymma den folkmassa, som der var samlad. Så långt jag
kunde höra och se, hörde jag suckar och såg tårade ögon.
Så slutade detta original, såsom han kallades; men så
länge han och dylika med honom skola anses för original,
så länge står det ej rätt väl till med Guds gröna och
annars så herrliga jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
