Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vandrande boklådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt hyggligt utseende, tarfliga men snygga kläder. Den
svarta silkesschaletten knöt sig smakfullt kring ett verkligen
intagande ansigte. Madam Årlund kallade henne för sin
fosterdotter, men jag hade mina anledningar att tro på ett
vida innerligare förhållande mellan dem, ty när jag vid ett
tillfälle rörande denna flicka gick »vandrande boklådan»
något närmare på lifvet, så flög en purpurstrimma öfver
det gula pergamentet.
»Gif mig ett godt råd,, herr pastor 1» sade hon en dag
till mig, som var en af »vandrande boklådans» kunder;
»säg mig huru skall jag få en bra man åt Karin? Det är
lika nödvändigt för en flicka att snart bli gift som det är
för en god bok att snart bli inbunden, ty annars blir den
så lätt uttrasad, det blir så många veck och åsneöron uti
den, så man aldrig kan få den slät igen ... Vet pastorn
någon som kan göra flickan någorlunda lycklig, ty
fullkomligt blir det ingen?»
Denna fråga var icke så lätt att genast besvara.
»Pastorn kunde gerna gifta sig med flickan,» började
ånyo »vandrande boklådan» utan vidare krus, »och lita på
det, att den bok jag nu bjuder ut tål kritiken mycket bättre
än mången annan, som blifvit vida berömd . . . Litet
förgyllning på kanterna följer på köpet. Kort och godt, herr
pastor, vill ni bli perm åt min vackra bok?»
Jag kunde omöjligen qväfva den skrattlystnad, som
öfverväldigade mig vid detta högst originella sätt att gå
tillväga, men dervid råkade »vandrande boklådan» i eld och
lågor.
»Sådana äro del» ropade hon, utan att lyssna till mina
ursäkter; »alla ridas de af högmodsdjefvulen. Den simplaste
hjelpprest ser sig redan på erkebiskopsstolen, den minsta
kadett tror sig redan ha marskalkstafven i sin hand, och
den största bläcksudder till skrifvare inbillar sig redan vara
justitiestatsminister ... Så är det med de tärande klasserna . . .
Alla andra se de öfver axeln, sjelfva lyckan till och med,
den de när som helst äro färdiga att uppoffra för något så
galet som en bedräglig dröm . . . Men vandrande boklådan
behöfver inte truga ut sina böcker.»
Alldeles ur stånd att taga reson, gick hon direkte från
mig till en lärftsbod vid Drottninggatan, till en bodbetjent,
som äfven hörde till hennes kunder. Åt honom utbjöd
hon samma bok, som hon bjudit mig. Han skrattade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
