Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Dahl eller tigerjagten på Strömsborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i kyrkan, såsom ett oupphörligt halloh, halloh! och det
med sådan verkan, att det redan vid första orden i hans
predikan slog lock för örat på halfva församlingen, som
följaktligen fredades från allt vidare lidande under denna
gudstjenst. Derefter tog han sig för att i sin olyckliga
tankspriddhet tvenne gånger uppläsa inledningen eller den
delen af predikan som föregår det tysta Fadervår, hvaraf
naturligtvis följde, att han och församlingen måste tvenne
gånger huka sig ned för samma bön. Slutligen och när
han skulle tillkännagifva de lysningar till äktenskap som
den söndagen i stor mängd förekommo, så förblandade han
namn och titlar på det befängdaste sätt. Sålunda afkunnade
han bland annat lysning för första gången mellan
vaktmästaren i kongliga postverket, högvälborne hen grefve Gösta Posse
och högvälhoma fröken, friherrinnan Anna Stina Kindlund,
hvilket redan var uppåt väggarne; men när han på sistone
afkunnade lysning för tredje gången mellan grosshandlaren
Elof Bihl och skräddaremästaren Erik Söderström, då brast
hela församlingen ut i gapskratt, till verklig skandal för
Guds hus.
Korteligen, Axel Dahl blef allt mer omöjlig, men som
han för sin enskilda person var afhållen af alla, så ville
man icke anmäla honom inför konsistorium, utan åtnöjde
sig med att allt trängre inskränka hans presterliga
verksamhet. Dahl syntes äfven sjelf förlora hoppet om någon
synnerlig framgång på prestvägen och var rådvill om hvad
han skulle företaga sig, då en händelse inträffade, som med
ens befriade honom från alla bekymmer i den vägen.
En eftermiddag höstetiden satt Axel Dahl ensam i sin
studerkammare, om man så kan kalla ett rum, hvars väggar,
i stället för af bokhyllor, pryddes af jagtgevär med hvad
vidare dertill hörer. Hade det gällt att försvara den kristna
hjorden mot skogens varg eller björn, så hade Dahl
otvifvel-aktigt varit på sin plats, och han skulle säkerligen ha fällt
det »rytande lejon som går omkring, sökande den det
uppsluka må», förutsatt likväl att detta högdjur ärligen hade
kommit från Nubiens öknar och icke från det vida hetare
klimat, som Skriften antyder.
Då öppnades dörren, och in i rummet steg gamle
Flodin, förste komministern i Clara.
»Nå, det var väl du var hemma,» började denne; »du
måste hjelpa mig med en förrättning i afton.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
