Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Damen med gröna floret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en hok, och bredvid henne lag den italienska hatten med
det välbekanta gröna floret. Det var samma ansigte
Ringman en gäng sett utanför Haglunds fönster, samma lysande
oval, skiftande i lilja, ros och himmelsblått. Var den bok
hon läste ett skaldestycke, så måste hon sjelf vara skaldens
sångmö, som, speglande sig i sitt eget verk, omedvetet
beundrar sin egen glans och småler åt sin egen odödlighet.
Den sköna kom att lyfta ögonen från boken, gaf till
ett rop af öfverraskning och ville fly, men Ringman tog
ett skutt och ställde sig i vägen för henne.
»Hvarför fly!» frågade han med sin mest musikaliska
stämma. »Ar jag väl en krokodil, uppkommen ur dammens
djup för att sluka er? . . . Jag är helt enkelt en vanlig
men-niska, fast jag, liksom Jakob i testamentet, håller det
gudomliga qvar så länge jag förmår ... I himlens namn, låt hatten
med det välsignade floret ligga der den ligger! Det der
floret har jag sett mig mätt på . . . Men säg’ mig, hvarför
döljer ni så många behag, så många Guds gåfvor? Gör
solen det, fast hon har så mycket elände att belysa? Gör
blomman det, fäst hon hvarje stund löper fara att plockas
af menniskohand, för att icke tala om betande kor och
hästar?... Jag vill bara se och beundra, jag... jag törs
hvarken plocka eller beta.»
Den sköna drog på munnen och gjorde icke mera min
af att påsätta hatten.
»Jag begagnar emellertid tillfället att tacka för sist,»
återtog Ringman, »fast ni då var litet elak mot mig och
kallade min musik för hisklig, jag kommer nog ihåg’det.»
»Gjorde jag det?» behagade hon ändtligen säga; »men
om så är, får ni förlåta mig. . . Om jag sagt något sådant,
så måtte det ha skett i tankarna.»
»I tankarna!» upprepade Ringman, »så mycket värre!
Det var då icke ett förfluget ord . . . Men betänk då hvilket
instrument, en mekanik af gåspennor, som sprätta på
strängarna! Och Haglund, som är snål, sätter dit vanliga
hönspennor i stället för dem som gå sönder. Han rycker
pennorna ur alla sina hönor, alla deras stjertar sitta i
klave-sängen. Kan ni då undra på, att det blir en hisklig musik?»
Den sköna kunde icke tillbakahålla ett det mest
klingande skratt. Skönheten, bestrålad af glädjen, mångdubblas
i oändlighet. Ringman stod alldeles betagen och oförmögen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
