Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Damen med gröna floret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer till och med en utmätningsscen, som ni bestämdt
skall sentera.»
Haglund var likväl obeveklig, och Ringman måste
inställa sina lektioner. Men han inställde icke derför sina
besök, för hvilka de mörka aftnarne blefvo särdeles
oyn-samma. Huruvida han under dessa besök, som naturligtvis
icke mera gällde Haglund och klavesängen, alltid träffade
den unga damen, är ej bekant; men säkert är, att en
mån-skensafton i september fann de unga tu förtroligt
promenerande tillsammans. Haglund var borta i staden pä kalas,
och hans fru var en beskedlig menniska, som aldrig ladé
ett ondt ord i vägen för någon. De unga tu voro derför
vid det briljantaste lynne. Melankoliska kavaljerer kunna
visserligen slå an på ett och annat hysteriskt väsen; men
i oliga karlai roa alla, och Ringman var en af de muntraste.
Det suckar i den tunga, dystra skogen, men det lifliga suset
tillhör blommornas brokiga verld, och glädjen är den gyllene
nyckel som öppnar mun och hjerta.
Ringman fick kasta en blick in i den unga flickans
framfarna lif. Fader- och moderlös kom Edla Wagner _
så hette damen med gröna floret — en förmiddag från Clara
fattigskola — hon var då blott tio år — då hon på gatan
mötte en lång, blek herre, som stannade när han fick se
henne, _ tilltalade henne en stund och sedan förde henne
med sig till ett mycket grannt hus. Derefter förde han
henne till en prestgård på landet, der hon uppfostrades och
vistades till sitt adertonde år. Då kom den långe bleke till
prestgården, förde henne derifrån och direkte till Haglunds
gård, der hon skulle bo öfver sommaren. Der fick hon
allt hvad hon ville, utom att gå hvart hon ville eller tala
med den hon ville. Hon fick skåda allt, men liksom genom
ett dunkelt glas eller ett tätt flor. De enda hon fick skåda
ansigte mot ansigte var den långe bleke och på sin höjd
Haglund, som fordom varit kusk hos den långe bleke och
innehade dennes fulla föltroende. Men Haglunds ansigte
var koppärrigt och den långe blekes var kallt, dystert, hemskt
— det var den stenhårda egoismen. Allt lefvande, som
sluter sig dertill, måste förstenas, liksom mossan på bergen.
Detta allt fick Ringman veta, och livad han icke fick veta,
det anade han. Den unga flickan hade genomlefvat en
förskräcklig sommar, en sommar af storm, af snö och af
idel döende rosor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
