Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En liten familjehistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes man hade aldrig tid, »tjensten gick framför allt».
Man måste å ömse sidor finna sig deruti, men
korresponderade så mycket lifiigare. Modern sökte trösta sig med
att hennes dotter var i goda händer, var lycklig och moder
till tvenne snälla och friska barn, hvilka beständigt helsade
till mormor och till och med kunde klåttra ihop några ord
i mammas bref.
Men en dag underrättade häradshöfdingen sin fru derotri,
att han dagen derpå ovilkorligen och för ett högst
angeläget ärende måste resa till Stockholm.
»Vill du resa med,» tilläde han, »och äfven taga med
barnen, så måste du och de vara resfärdiga precis klockan
tolf i morgon middag, ty då måste vi ovilkorligen bege
oss af.»
Hustrun gaf till ett rop af förtjusning, föll sin man
först om halsen och sedan till hans fötter, under tårar af
glädje och tacksamhet. De begge barnen hoppade
himmels-högt; de skulle få åka, åka till Stockholm, skulle »få se
vaktparaden», skulle få »leka på mormors knä». Det var
idel fröjd och jubel på häradshöfdingens gård.
Följande morgon begaf sig häradshöfdingen tidigt ut,
efter att likväl först ha »förständigat» sin hustru att vara
i ordning på slaget tolf, vid »äfventyr att eljest få stanna
hemma med barnen, enär han icke hade tid att vänta ens
en sekund». Precis fem minuter före tolf hemkom han.
»Hvad vill det der sägal» ropade han med blicken på
den stora resvagnen, som redan väntade utanför trappan till
verandan; »har man inte burit ned alla kappsäckarne än?»
»De ha varit både nedburna och fastsurrade,» svarade
kusken, »men nådig frun lät nyss bära upp den ena igen.»
Med en blick på sitt ur och ett moln på pannan steg
häradshöfdingen uppför trappan och in i salen. Allt var
der huller om buller. En kappsäck stod upprifven på golfvet,
och frun var ifrigt sysselsatt med att påkläda det äldsta
barnet, en gosse vid fyra år.
»Det fattas fyra minuter i tolf,» upplyste mannen med
entonig röst.
»Ack förlåt mig, men jag rår inte derför!» skyndade
hustrun att svara; »redan för två timmar sedan voro vi alla
färdiga. Men nyss var Rudolf nere vid dammen och
orenade sina kläder, och som jag inte kunde låta honom resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
