Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En prinsessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arm i arm långsamt skredo fram öfver detsamma, utan att
se sig om hvarken åt höger eller venster.
»Det är lilla Vira,» upplyste landtbrukaren; »men hvem
är den andra, hvem är karlen hon går med? . . . Ah, det
är han, nu känner jag igen honom!» mumlade vår värd
mellan sina hårdt sammanbitna tänder; »det är han, den
bofven, som förvridit hjernan på henne och är skulden till
alltsammans, det är den der betjenten i Bäckstrands kryddbod,
som bitit bufvudet af skammen och vågat sig ända hitut...»
Landtbrukaren gjorde min af att vilja rusa ut ur
verandan, men jag hejdade honom och sade:
»Låt dem vara i fred! Det är måhända sista gången
de se hvarandra. Hvarför missunna dem denna lilla fläkt
af lyckan, som kanske aldrig återkommer för dem!»
»Sitt du stilla vid ditt glas, kära bror!» tilläde min
vän, i det han sköt vår värd ned på stolen igen, »vi
be-höfva inte gå vidare för att beundra ditt potatisland ... det
blommar redan och skall aldrig blomma så vackert som nu.»
1 detsamma försvunno de unga tu för våra blickar.
Men efter någon stund visade sig ånyo Elvira, men denna
gång ensam. Vi sågo henne vända sig om och vifta med
en hvit näsduk åt det håll, hvarifrån hon nyss kommit,
men som undanskymdes för oss af ett dammoln,
förmodligen uppdrifvet af någon ryttare på landsvägen, ty ljudet
af åkdon hördes ej. Elvira fortsatte sin väg, men vände
sig flere gånger om och alltid med näsduken fläktande för
vinden. Slutligen försvann äfven hon.
I detsamma såg jag en flock dufvor, som högt öfver
potatislandet flög liksom åt stora landsvägen. Jag fäste mitt
sällskaps uppmärksamhet dervid.
»Det är hennes välönskningar som följa honom,» yttrade
min poetiske kamrat, »och de hafva dufvans hvithet och
oskuld. Men se, nu kommer flocken tillbaka. . . det är
hans som besvara hennes, och de äro icke mindre hvita
och rena de.»
»Se hur rikt aftonsolen nu förgyller dufvornas vingar!»
anmärkte jag, pekande åt den klara, herrliga rymden.
»Det är aftonsolen af det unga parets lycka,» yttrade
min vän med rörelse; »stackars barn! Skenet af denna sol
blir kanske deras ljufvaste minne.»
Den hederlige landtbrukaren fällde en tår i glaset han
förde till sina läppar. Intet af våra ögon var torrt i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
