Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min första scen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra gardet. Det var hans uniformsknappar, epåletter och
stora granna kask, som utgjorde min första ögonfägnad här
i lifvet; men mina första tårar härledde sig också från honom.
»Kära EkströmI» hörde jag min mor vid det
ifrågavarande tillfället yttra, »det är öfver midnatten äfven nu! . . .
Du förstör både dig och oss alla.»
»Tig, käring!» hörde jag min far svara, under det jag
såg honom med händerna famla utefter väggen.
»Du har väckt det stackars barnet,» sade min mor.
»Jaså, jag väcker prinsen, gubevars . . . nådig prinsen får
inte sofva när nådig kungen kommer . . . opp med prinsen,
han skall göra ställningssteg för hans majestät. . I gevä-ä-ärl»
»Prinsen har lungor som kungens kröningshäst,» fortfor
min far; »han ska bli sin fars efterträdare, bli förste basunist
i kungl. maj:ts och kronans tjenst. . . jag ska bums lära
honom första reprisen till folksången.»
Min far närmade sig min bädd med sin basbasun, och
när jag fick se det stora granna messingsinstrumentet, som
min mor så många gånger hållit för mina ögon för att jag
skulle få spegla mig deruti, tystnade jag, och ju närmare
det blanka munstycket kom till min mun, desto lugnare och
gladare till sinnes kände jag mig. Men det var icke
modershanden som den stunden höll uti denne jätte bland leksaker.
Munstycket trycktes så hårdt mot mina läppar, att jag skrek
till af smärta.
»Vill du ta lifvet af ditt eget barn!» utropade min
mor, och jag såg henne vrida basunen ur min fars hand.
Hvad som då vidare skedde, minnes jag ej. Troligtvis
insomnade j;ig ånyo, såsom vanligt, vid min moders röst och
den välkända sången:
»Sof, sof, gossen min!
Tids nog får du vaka!»
Säkerligen uppfördes många dylika scener i mitt barn
domshem, men det är blott den första som ännu i dag står
liflig framför mig; icke ett ord, icke en gest har gått
förlorad för mitt minne. Hvad nu särskildt beträffar »prinsen»,
såsom min far håboisten behagade kalla mig, så har äfven
den spådomen gått i fullbordan. Jag har varit både prins
och kung i mina dar, ja, till och med påfve och kejsare,
fast det ofta nog varit klent med civillistan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
