Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Också ett minne från Emilie Högqvists barndom»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon säkerligen för tillfället komponerade. Derefter ilade hon
ut i köket, återkom med ett par blankskurade kopparlock
och dansade som Cendrillon. Vår förtjusning kände inga
gränser, och vi bådo henne om dacapo.
»Gerna,» svarade Emilie, skakande med ett hänförande
behag sitt brunlockiga hufvud, »men då måste ni ge mig
en bit af er frukost i morgon.»
Det förstås att vi lofvade det, ty hvem ville icke vara
vän med Emilie! Men ack, glädjens stund är lika kort
som ny! En morgon inträdde en person, förmodligen en
vaktmästare, med tillsägelse att »Högqvist skulle följande
dagen infinna sig på teaterns magasin». Mabonne blef både
röd och gredelin i ansigtet och låtsade vara okunnig om
att Emilie var vid baletten. Några äldre flickor rynkade
på näsan och sågo henne från den stunden öfver axeln,
men Louise L. och jag, som voro något yngre än hon,
sågo ingenting ondt eller genant deri. En afton i september
sade Emilie till Louise och mig:
»I morgön spelas Turken i Italien, och der ska jag dansa
med, och jag skall vara klädd som bondgosse. Ha ni lust
att gå på spektaklet?»
»Ack jai Men hur skall det gå till?»
»Jo, för det ni äro snälla mot mig, så skall ni få stå
mellan kulisserna.»
Både Louise och jag tviflade på att vi skulle få tillåtelse
af våra föräldrar, men Louise, som var fyndig, sade:
»Bed du din mamma om lof att få gå till mig, så
skall jag be min att få gå till dig, och så följas vi åt på
spektaldet.»
Förslaget antogs, och Emilie lofvade, att som hennes
föräldrar bodde midt emot operan, så skulle deras jungfru
få följa oss hem klockan åtta. Allt lyckades. Louise och jag
möttes, och vi gingo upp i det hus der Emilies föräldrar
bodde och der vi råkade jungfrun, som underrättade oss
om att hon skulle följa »småmamsellerna», och så ledsagade
hon oss Gud vet hvart och huru, men vi befunno oss snart
i ett stort rum, der vi sågo en mängd flickor som skreko
öfver hvarandra, att den som dansade premiére skulle ha
det nättaste lifstycket och den vackraste kjorteln. Emilie
stod redan färdig i bruna kambrickskläder och svart hatt
med ett långt blått band.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
