Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Packa dig genast din väg!» ropade han; »det är du,
din galgfågel, som ställt till den här skandalen.»
»Jag!» ropade jag, förvånad öfver att man just skulle
taga mig för hufvudet; »jag har inte sagt det ringaste ord,
jag har bara skrattat, jag, som de andra.»
»Jo, det var du som ropade kuku!» yttrade
hofpredikanten, fattande mig lika hårdt vid andra armen. »I hvilken
skola går du? I morgon skall du vara relegerad, det skall
ja» bli man för.»
»Seså, stopp och belägg nu, kungl. hofpredikant!» yttrade
en gammal sjökapten, hvars namn jag glömt, men som
mycket bröt på finska dialekten; »både pojken nu, och alla
de andra nu, ha burit sig åt, så att de borde smaka daggen
nu, för de inte haft aktning för grafven nu. Men, tusan
hakar, herr kungl. hofpredikant! Den är ingen bit bättre
nu, som håller loftal öfver en sådan der gammal skälm nu,
en skinnare nu, som inte gjort annat än klått sin nästa
inpå bara benen nu.»
Detta räddade mig. Stormen vände sig kring den
gamle sjömannen. Alla talade på en gång och sökte
öfver-rösta hvarandra, men öfver dem alla ljöd den finske
sjökaptenens stormröst.
»Väntas nu, väntas nu,» hojtade han; »man ska få
slopa mig i tusen bitar, innan jag återtar det minsta nu.
Man ska vara en riktig hofkuku nu, för att kunna prata
en sådan sakramenskad smörja nu.»
Den vilda ordvexlingen hindrade oss likväl icke från
att småningom klifva uppför trappan och tränga in i salen,
der vi upptäckte ett kolossalt sexbord, dignande under mat
och dryck med mera dylikt, som förmår stäfja oron och
stormen i menniskobröst. Vi kastade oss öfver anrättningen
som glupande ulfvar, och från den stunden voro våra
blickar alltför mycket fästa vid dessa Guds gåfvor för att
längre kunna se snedt på hvarandra. Efter sexan inburos
stora bålar, hvilka säkerligen tömdes, ty af hvad sedermera
skedde minnes jag icke mer än att, när vi skulle gå och
en hvar tagit sin beskärda del af den stora högen
saffrans-kringlor, som lägo uppstaplade på ett bord vid dörren till
farstun, ingen kringla fanns öfrig åt mig. Men då jag
kastade ögonen omkring mig, upptäckte jag tvänne sådana,
hätigande vid hofpredikantens arm. Som jag ansåg detta
alldeles för mycket, i synnerhet för en så dålig talare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
