Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skugga midt i solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till min mors säng och visade henne mitt segerpris. Hon
sökte lyfta sin hand för att taga mot min bok, men
för-gäfves.
»Lägg den på örngottskudden nära mitt ansigte, nära
mina ögon!» bad hon; »så ja, nu är det bra... men du
glömde dra opp gardinen.»
»Den är ju oppe . . . solen skiner ju mamma midt i
ögonen.»
»Och ändå är det så skumt! ... Du sade, att ditt namn
står på permen.»
»Ja, och i förgylda bokstäfver... V. E., ser inte
mamma dem?»
»Så qvaft härinne!» suckade min mor; »öppna ett
fönster! ... Så, det här är då ditt premium . . . Gud
välsigne dig, mitt barn, för den glädje du i denna stund ...»
I detsamma jag, lydig min mors tillsägelse, öppnade
fönstret, hörde jag hviskas:
»Viktor! Min Viktor!»
Jag spratt till, ty jag tyckte att ljudet kom utifrån.
Jag närmade mig ånyo sängen och lutade mig öfver min
mors hufvud. Hennes utmerglade ansigte syntes mig
gladare och lyckligare än jag på länge sett det, och hennes
blickar tycktes orörligt fästa vid permen på min bok.
»Mamma mår visst bättre nu, mamma blir nog snart
frisk igen,» yttrade jag.
Intet svar, icke en suck. Jag lade mitt öra till hennes
mun. Icke ens ett ljud i andedrägten. Då kände jag ett
styng genom mitt bröst, genom märg och ben, och med
ett anskri störtade jag ur rummet ut i farstun och in i en
liten kammare som beboddes af en beskedlig madam, hvilken
brukade se till min mor, när jag eller min far var borta.
Jag kunde icke tala, men madamen skyndade ut, sedan hon
en stund stirrat på mig, och jag följde henne mekaniskt.
Jag såg henne böja sig ned öfver min mors säng och
hörde henne säga:
»Så har du då slutat, du goda själ, du fromma, tåliga
hjerta!...»
Jag rusade till fönstret, ty nu blef det äfven mig för
qvaft. En klippa tryckte mitt bröst och täppte till tårarnas
källa. Jag stirrade mot solen, utan att bländas af dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
