Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr på landsbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med luta på armen, och under det han sjöng och slog på
lutan, såg jag huru vassen delade sig i oräkneliga små tufvor,
hvilka småningom höjde sig ur vattnet; men under
hvar-dera af dem blänkte fram en bildskön qvinnas anletsdrag.
Det var Brunnsvikens najader som lyssnade till sångens och
lutans förenade toner. En af de der tufvorna sam rakt
mot den strand, der jag befann mig, och jag hörde en
välbekant, för mitt hjerta kär stämma uttala dessa ord:
»Du hör, hur man dansar, skrattar och sjunger
der-borta, men vet du hvad det är? Jo, det är enväldet som
dansar, skrattar och sjunger bort ett lands storhet och ära,
liksom i smått en despotisk och våldsam karakter, i
förening med lättsinnighet och flärd, qväfver den enskildes
frid och lycka.»
Jag tyckte dervid, att ett finger höjde sig ur vågen,
vänligt varnande mig. Derefter blefvo bilderna orediga, och
jag såg ingenting mer. Men när jag, gnuggande mig i
ögonen, reste mig från berghällen, såg jag solen stå högt
på himmelen och fann, att jag sofvit flere timmar.
Jag kände en sugande hunger, det tydligaste beviset på
vår tillvaro här i verlden, och blef särdeles angenämt
öfver-raskad, när jag upptäckte de skorpor, som den beskedliga
madam en dagen förut stoppat i min ficka, och det föreföll
mig, som hade den välmenande gumman förutsett den
äfven-tyrliga belägenhet jag nu iråkat. Sedan jag, välsignande
henne i mitt hjerta, förtärt mina skorpor, och det med en
aptit som icke unnade foglarna en enda smula, hur vackert
de än q vittrade omkring mig, samt derefter någorlunda
ajusterat mig framför vikens klara spegel, lemnade jag med
friskt mod skogsbacken och begaf mig till det närbelägna
hofjägarebostället för att besöka hofjägarens son Wilhelm
Kasten, min skolkamrat och stallbroder i flere än ett
skol-äfventyr. Något nedstämd vid underrättelsen att han tidigt
på morgonen åtföljt sin far till staden, men fast inom mig
besluten att icke återvända dit, begaf jag mig ånyo in på
landsvägen, och ju mer jag aflägsnade mig från Stockholm, desto
friare började jag känna mig, så att jag nästan dansade hela
vägen framåt. Sålunda nalkades jag snart Ålkistan, ett den
tiden likaledes mycket besökt utvärdshus. På något afstånd
derifrån hörde jag en skrålig sång, ackompanjerad på fiol.
Jag igenkände både sången och fiolen. Det var den s. k.
»fili-kromen», den tidens »blinda Kalle», mycket mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
