Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min nye principal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjufven Cartouche, hvilken i början af sjuttonhundratalet
afrättades i Paris. Slutet af hans historia, eller den del
deraf som beskrifver huru bödeln med en jernklubba
sönderkrossar hans ben och armar, hade genom nötning helt och
hållet förvittrat. Vi sammanskrefvo ett helt annat slut, ty
i stället för att låta Cartouche sålunda rådbråkas till döds,
hvilket Alberg och, som jag tror, en större del af hans
kunder alltid på det högsta hade ogillat, läto vi honom på
afrättsplatsen räddas af en ung hertiginna, »lika gudamild
som gudaskön», en fras som jag föreslog och berömdes för
af min principal. Vidare gifte vi Cartouche med den unga
hertiginnan, gåfvo honom titel af hertig och utnämnde
honom till general i fransk tjenst. Begge voro vi likväl
af den tanken, att Cartouche, för att blidka den eviga
rättvisan, ovilkorligen borde dö en våldsam död. Jag för min
del, drifvande måhända filantropien något för långt, ville
att han skulle stupa på ärans fält, men Alberg, som ansåg
hjelten icke böra helt och hållet förneka sitt förflutna lif,
lät honom, i samma ögonblick han af sin konung
mottager marskalkstafven, stjäla ur högst densammes egen ficka
en briljanterad snusdosa, för hvilket brott han genast
miste nacken, ett »gentilt och för en hertig passande
dödssätt», såsom min principal behagade uttrycka sig.
Cartouche, sålunda förbättrad, kom ånyo i svang, sedan man,
såsom det hette, lyckats att ur nyupptäckta historiska källor
hemta säkrare underrättelser om denne märkvärdige mans
ändalykt.
Alberg utgaf äfven åtskilligt på eget förlag, men jag
behöfver väl knappast nämna, att han som pesten skydde
alla vetenskapliga och lärda manuskript. En gång kom
jag att nämna för honom, att jag i skolan skrifvit en
teaterpjäs, kallad »Pylax eller den döende hunden». Genast
spärrade Alberg upp ögonen i hela deras vidd och bad mig
skaffa honom manuskriptet, försäkrande, att titeln i och för
sig sjelf vore guld värd, hvilket likväl icke hindrade honom
från att för hela pjesen, titeln inberäknad, bjuda mig såsom
arvode ett par sommarbyxor, ett anspråkslöst arvode, helst
med afseende å vintertiden som då var inne. Men det var
af ödet bestämdt, att jag hvarken skulle skrifva eller sälja
böcker.
En dag anförtrodde mig min principal, att han hittat
på det ypperligaste ämne till en roman, och jag blef icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
