Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Argus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta läte som sedermera förskaffade honom tillnamnet
»Hvalfisken».
Efter några minuter lemnade Munter skrifbordet och
gick ut i det yttre rummet, sedan han gifvit mig ett tecken
att följa sig.
»Gå nu till tryckeriet vid Norrtullsgatan,» yttrade han
med lågmäld röst, liksom fruktade han att den långe herrn
i inre rummet kunde höra hvad som sades, »och lemna den
här biljetten till auditör Scheutz, ty det är egentligen han
som eger tryckeriet och som följaktligen kan bestämma i
den här saken. Får herrn plats hos herr Scheutz, så får
herrn den bästa en kan önska sig, förutsatt att herrn har
någon fallenhet för yrket och vinnlägger sig om flit och
ordning. Blir herrn icke mottagen hos honom, så kom till
mig på eftermiddagen, så få vi väl tänka på något annat.»
Dervid stack han biljetten i min ena hand och i min
andra något som jag ej såg, men jag anade hvad det var
och kände mig djupt rörd deraf, ty jag visste redan, hur
ondt om pengar den hederlige Munter alltid hade.
»Det är en man med stora partier, men med förskräckligt
dåliga affärer,» brukade Alberg ofta säga om honom.
Jag tog afsked och aflägsnade mig vid det bästa lynne
i verlden. Boktryckeriyrket kunde vara så godt som något
annat. Fick jag som bokhandlare icke läsa ett enda ord,
så kunde jag som boktryckare omöjligen undgå att göra det.
Jag styrde derför med raska steg mot Norr. På Gustaf
Adolfs torg kände jag mig mycket hungrig, ty det var nära
middagen, och som jag var vid kassa — tre riksgäldsettor
hade Munter, den hedersmannen, gifvit mig — så gick jag
in på en s. k. »restauration» vid Malmtorgsgatan, ett
spisställe midt emellan källare och vanlig s. k. krog och hvilket
då hölls af en liten tjock herre med högröd näsa som hette
Lindbergson, ett namn som jag har skäl att minnas. Det
fanns då för tillfället ingen annan kund inne än jag, och
jag bestälde mig en biffstek af värden sjelf, som stod bakom
disken. Derefter slog jag mig ned vid ett bord och drog,
medan jag väntade på biffsteken, min Argus ur fickan för
att göra bekantskap med en tidning, som var den allmännast
lästa och mest ansedda på den tiden. Min första blick föll
på en artikel, fem hela spalter lång, men som det oaktadt
hade följande rubrik: »Blott ett par ord om skyddstullars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
