Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min kortaste dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afton, när han, inropad efter pjesens slut, fick den stora
blomsterqvasten, som kastades från salongen in på teatern?»
»Nej.»
»Jo, när han kom ut igen och visade oss sin trofé,
sade han: »Ack, om det varit en knippa morötter i stället!»
Så sade han, och så står det till med äran, herre.»
Detta var ett sätt att afkyla ärelystnaden, det måste
medgifvas.
Jag fortfor emellertid att flitigt besöka mina vänner
och gynnare, och det fanns ingen dag, då jag icke uppvaktade
den rika och välvilliga enkefrun. Blygsam, som jag den
tiden var och, det skall himlen veta, också hade stora skäl
att vara, hade jag säkerligen icke så ofta gästat den ädla
frun, om icke i hennes hus funnits en dragningskraft,
starkare än allt annat. Hon hade nämligen ett enda barn,
en dotter med namnet Malvina, knappast sjutton år, men
»yppig som en mognad ros», för att tala med skalden.
Jag var, såsom jag trots min blygsamhet en och annan
gång låtit förstå, en rätt hygglig ungdom, såg hvad man
kallar bra ut, var stark och storväxt och hade derjemte
åtskilliga små sällskapstalanger: sjöng roliga visor, spelade
icke illa klavér; trakterade äfven diverse andra instrument,
var mästare i kortkonster och excellerade i s. k. »bondgrin»,
en talang som, efter hvad jag erfarit, roar både höga och
låga; med ett ord, jag var sjelfva trefligheten öfverallt
utom på tiljan, der jag var totalt bortkommen både i
deklamation och mimik; icke ens mitt »bondgrin» hjelpte
mig. Jag försökte detta en gång såsom teaterkungen i
Hamlet, men fick för detta prof på min mimiska förmåga
plikta två riksdaler, som afdrogos från min veckolön, hvilket
den icke tålde vid. Men under alla mina motgångar
tröstade jag mig med den tanken, att de större talangerna,
liksom de ädlare träden, långsammast utveckla sig.
Men för att återkomma till Malvina, så märkte jag
snart att hon, liksom hennes mor, egnade mig den största
tillgifvenhet. När jag kom, sprang hon gladt mot mig; vi
spelade quatre-mains tillsammans, jag sjöng för henne mina
roliga visor, trollade hjerteress ur hennes kortlek, fast hon
höll om den med begge händer, och deremellan grinade jag i
alla variationer till största uppbyggelse för mitt auditorium
och Malvina i synnerhet. Det såg ut som man icke
hade någon riktig trefnad utan mig, och blef jag någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
