Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Middagsorgier och en graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart stannade jag framför en hög minnessten af marmor
med vidhängande immortellkransar, enkom under den
förflutna sommaren införskrifna från Paris och medelst
jern-kedja och lås fästa vid vården.
»Jean, knäfall vid vår moders graf!» yttrade Emilie,
i det hon midt i snödrifvan kastade sig ned, lutande sitt
hufvud mot marmorn. Broder Jean stod svigtande, men
röjde ingen lust att följa sin systers exempel. Jag gaf
honom en lindrig knuff, och nu låg äfven han på sina knän.
Erbarmligen pinade nordanvinden de ännu så späda
trädens grenar, och med vinden blandade sig djupa suckar
och snyftningar från bedjerskan vid grafven, medan broder
Jean bredvid kraflade med begge händerna i snön,
mumlande och knotande. Efter en stund reste sig Emilie upp.
Månen, hvars sken föll på hennes ögon, visade mig ett par
kransar af tårar, halfstelnade i kölden.
»Stig upp, Jean! Nu fara vi hem,» yttrade hon.
Jean sökte resa sig, men förgäfves. Han försökte ånyo,
men lika fruktlöst. Jag fattade då tag i honom för att
hjelpa honom på benen; men tung, såsom fallet är med
alla druckna, slant han ur mina händer och föll, i det han
snubblade fram orden: »Prosit, min bror!»
Jag tog nu i honom för andra gången. Men midt
under mina ansträngningar trängde ett gällt skratt till mina
öron, och min blick sökte systern. Liksom regndropparne
af en hvirfvelvind, voro nu tårarne bortsopade från hennes
ögon, och hela hennes gestalt skakades af en skrattparoxysm,
som snart smittade mig. Slutligen fick jag broder Jean på
benen och fattade honom under ena armen, medan systern
tog honom vid den andra, och på detta sätt släpade vi
honom med oss till racken. Under hela hemvägen
skrattade Emilie. Det komiska uppträdet med brodern stod ännu
lifligt för hennes ögon: skådespelerskan hade öfverflyglat
dottern. Först i trappan till sin våning sansade hon sig.
»Gud, hvad har jag gjort!» suckade hon; »himlen skall
en gång straffa mig för min lättsinnighet!»
Så segrade ändå slutligen dottern. Inkommen i salen,
stannade hon med hopknäppta händer och nya perlor på
sin kind, en ny Magdalena, skönare än den konstnären
förevigat till jordens tröst och himlens ära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
