Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marmorbruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni kommer lagom, bästa Ekström,» yttrade hon; »jag
är stadd på äfventyr, som ni ser.. . Vill ni följa med?»
Det var en fråga det.
»Jag måste ut för att se en brud,» fortfor hon; »ett
offerlam, liksom så många andra,» tilläde hon med en
blandning af medlidande och hån.
Jag hjelpte henne på med en pels, tillhörande kostymen,
och snart voro vi på gatan. Hon tog min arm, vi styrde
kosan öfver Norrbro och stannade först på Stora
Trädgårdsgatan midt i en folkmassa, som trängdes utanför porten
till ett hus med rikt eklärerade fönsterrader, ett af de der
gamla aristokratiska husen, hvilka den tiden ensamma
be-herskade denna gata. Vi kastade oss in i en strömfåra,
följde med den in genom porten, vidare uppför en trappa,
belagd med mattor, och slutligen in i ett verkligt ljushaf
till sal, vimlande af toaletter och uniformer. Tvänne unga
officerare vid Svea garde, hvardera med sin femarmade
stora ljusstake af silfver, fungerade som marskalkar.
»Gud, hvad hon är blek!» hviskade Emilie i mitt öra;
»skön, men af carrara.»
»Ett lik, svept i siden!» yttrade nära oss en annan
åskådarinna.
Min blick föll på bruden. Hvitt siden, hvita perlor,
hvita kinder. Allt tycktes danadt af samma materie, ansigte,
hals och draperier. Det var en marmorbild, men ny och
glänsande, liksom hade den nyss gått ur konstnärns hand.
»Ser ni den högväxte officern som nu talar med
bruden?» frågade Emilie, och jag tyckte, att hon dervid
något krampaktigt tryckte min arm.
»Han, i flottans uniform, med de hiskliga polisongerna,
de många ordnarne och den kala hjessan?» frågade jag.
»Ja . . . det är brudgummen.»
I detsamma trängde hopen på, och vi nödgades följa
med den ström, hvilken forsade ut genom en annan utgång,
och snart befunno vi oss i en annan trappa, som likväl
ledde ut till samma gata.
»Hvilket uttryck af lidande och sorg!» yttrade min
följeslagerska, liksom talande med sig sjelf; »och ändå brud och
bara sjutton år! Men ju oerfarnare, desto starkare instinkten,
gudagnistan . . . Man kan veta intet och ändå ana allt!»
»Hvem är bruden?» frågade jag.
»En fröken Amelie von F**.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
